Gränsland

Jag är besatt av platsen Storbritannien och perioden då r&b:n krockade med psykedelian. Men det är säkert du också...

Dagens citat är signerat Tim Hardin

If you love me let me live in peace
And please understand
That the black sheep can wear the golden fleece
And hold the winning hand

Artisternas artist

I går kväll var jag ute och sprang en runda. Jo, det är sant. Eftersom klockan hade hunnit bli en del och skymningen pågick, så hade gatubelysningen redan tänts. När jag var nästan precis under en av lyktstolparna så slocknade den. Alla andra lyste. Men just den hade slocknat.

----------

Lennart Persson, Sveriges genom tiderna bästa musikjournalist, är död.

Jag kände inte Lennart personligen, men vi var väl strax mer än "hej-och-hur-är-läget?"

Däremot har jag genom årens gång läst spaltmeter av hans otroliga texter. Lennart var en journalist av den kalibern att han skapade artisterna. Hans kunskap och kärlek fick till följd att både min och många andras skivsamligar ser ut just som de gör.

Just nu minns jag när jag för säker 20 år sedan läste en intervju som Lennart gjort med med Nick Lowe. Efteråt kändes det som om jag kände Nick Lowe. Det skulle varit naturlig att lyfta luren och säga "Hello Nick, it´s Bjorn".

En sådan inverkan hade hans överbegåvade penna.

Jag läste någonstans någon som skrev i stil med "Om Lennart hade skrivit drink- och kokböcker, så hade vi alla varit feta alkolister."

Musiksverige har förlorat sin viktigaste, intressantaste och kunnigaste icke-musiker.

Nu blir allt tråkigare.

Vad fan hände?

Ingen aning. Hela skiten brakade ihop. Internet - Björn Hansson, 1 - 0. Nu är jag tillbaka.

Ni slipper mig aldrig!

Och kanske var det bara bra att den gamla packade ihop. Jag publicerade en del inlägg i slutet som handlade om skiljsmässor och brustna hjärtan. Ett vackert tema att göra musik på. Men kanske gick jag lite väl djupt och personligt in i detta delikata ämne, insåg jag när några av mina vänner hörde av sig via mail och undrade hur det egentligen stod till.

Tack, det är bara bra! Jag menade aldrig att skrämmas. Men vilka vänner jag har, ni är fantastiska.

Kanske skulle jag snart skriva ett inlägg om Waterboys-låten "How Long Will I Love You?", som är en låt som spelats på mer än ett bröllop sedan den gavs ut i slutet på 80-talet.

Själv har jag varit gift i åtta månader. Den bästa tiden i mitt liv. Än så länge.

Men för att få lite kontinutet så börjar jag denna blogg som jag ofrivilligt slutade den förra:

Kick out the jams, motherfuckers!