fredag 27 november 2009
Neo-hippies
Jag var med frun och tittade på Brightblack Morning Light på Mejeriet i Lund för ett par dagar sedan. Neo-hippies de luxe. De började spela tillsammans inför ett gig för att rädda skogen och stödja den lokala organisationen Alabama Green Party, hemma i Gulf Shores, Alabama. Det kom 15 personer. Ganska snart upptäckte dock självaste Will Oldham duon, och lyckan var gjord då de bjöds in för att kompa honom på hans kommande turné.
Live är de en kvartet och visst, de är ju jävligt coola i sin förmåga att driva wyrd-folkscenen framåt, än mer som ett liveband än på skiva. Beväpnade med ett Fender Rhodes, gör att de blir svängigare än många andra i genren som ofta bara nyttjar sig av akustisk gitarr/banjo/mandolin. Med tjugominuterslåtar där variationen är minimal låter det nästan lite förståndshandikappat... funkigt. Och live för de tankarna till Fursaxa mer än, låt säga, Espers. Och visst hör man att de gamla barndomsvännerna har lämnat den californiska superstaden bakom sig och flyttat ut till skogen där de bor i tält. Det låter skog och troll. Och lite indianmockasin.
Men det finns ett litet bekymmer... Nathan Shineywater har en svag röst. Det är ju ingen nyhet, det har vi fått veta från de båda mycket fina skivorna "Brightblack Morning Light" (2006) och "Motion to Rejoin" (2008). Detta mummlande och viskande har han gjort till en grej och det funkar fint på skiva. Men live blir det för svagt. Ja, extremt svagt, och då tappar föreställningen en smula tycker jag.
Plus för snygga elgitarrer, ett lysande Rhodes-plinkande, djurhudarna på scen och Rachael Hughes slappa och samtidigt distinkta trumspel.
Live är de en kvartet och visst, de är ju jävligt coola i sin förmåga att driva wyrd-folkscenen framåt, än mer som ett liveband än på skiva. Beväpnade med ett Fender Rhodes, gör att de blir svängigare än många andra i genren som ofta bara nyttjar sig av akustisk gitarr/banjo/mandolin. Med tjugominuterslåtar där variationen är minimal låter det nästan lite förståndshandikappat... funkigt. Och live för de tankarna till Fursaxa mer än, låt säga, Espers. Och visst hör man att de gamla barndomsvännerna har lämnat den californiska superstaden bakom sig och flyttat ut till skogen där de bor i tält. Det låter skog och troll. Och lite indianmockasin.
Men det finns ett litet bekymmer... Nathan Shineywater har en svag röst. Det är ju ingen nyhet, det har vi fått veta från de båda mycket fina skivorna "Brightblack Morning Light" (2006) och "Motion to Rejoin" (2008). Detta mummlande och viskande har han gjort till en grej och det funkar fint på skiva. Men live blir det för svagt. Ja, extremt svagt, och då tappar föreställningen en smula tycker jag.
Plus för snygga elgitarrer, ett lysande Rhodes-plinkande, djurhudarna på scen och Rachael Hughes slappa och samtidigt distinkta trumspel.
tisdag 24 november 2009
24 november
Idag skriver vi den 24e november. Och precis som 24e i alla månader, så är det den suraste dagen på månaden. Dagen innan lön.
Men trots detta kan det ju vara en händelserik dag.
1941
Idag är det 68 år sedan två, vi får väl kalla dem doldisar, föddes.
Den mest lyckade av dem är Donald "Duck" Dunn, basist i Booker T & the MG´s, som på något vis är bandens band. En mer glödande och tight kombo får man leta efter. Och det faktum att de efterfrågats som kompband åt Issac Hayes, Bob Dylan och Neil Young, ger kanske en viss legitimitet åt begreppet "bandens band"? Coolt är också att de var så tidigt ute, i skiftet 50/60-tal, med att vara ett "blandband" bestående av svarta och vita musiker som spelade på lika villkor. Begreppet "racemusic" användes fortfarande i USA om svart musik. "Duck" har sedan också ingått i det, ur strikt musikalisk synvinkel, halvseriösa bandet The Blues Brothers (där även hans gamla parhäst, MG´s gitarrist Steve Cropper var med).
En som inte var fullt så lyckad, ur kommersiell synvinkel, men som likväl föddes den 24 november 1941, är en engelsk gosse som föddes i Madras, Indien och kom att lyssna till namnet Peter. Trots sin ringa framgång är han en av världens mest kända personer och om jag skulle kallat honom för LOSER, så är jag sannerligen inte den första. Men någon loser är han inte. Däremot har han haft en jävla otur.
Peter växte upp i Liverpool och hans morsa, Mona, var en ungdomlig moder. Hon köpte sin son ett batteri, eller trumset som man säger nu för tiden. Hon såg också till att Pete och hans kompisar hade någonstans att öva och hon startade klubben Casbah, där sonen och hans orkester, som kallade sig The Beatles, kunde uppträda. Hur som helst så fick Pete sparken från Beatles den 19 augusti 1962 och ersattes av trummisen i Rory Storm & the Hurricanes, Richard Starkey. Han erbjöds genast nytt jobb - som trummis i Rory Storm & the Hurricanes. Men sa "tack, men nej tack". Resten är historia. Vid ett intrevjutillfälle för 10 år sedan, där en publik fick ställa frågor till Pete Best, uppstod följande Q&A, som jag tycker verkar sammanfatta händelserna ganska bra:
Q: Were you ever told the reasons for your sacking?
A: No, but let's look at the theories. I can’t accept the drumming theory as when we came back from Germany, other groups copied my style using the loud bass drum. Also, Bert Kaempfert was quite happy with my drumming when we recorded in Germany. As for Ringo being a better drummer, well, he was replaced on "Love Me Do" as well wasn’t he? The hairstyle? That’s all rubbish, it was never even discussed. Jealousy? I was aware of the Pete Best fans but there were plenty of Paul fans too. As long as the group got the attention I was happy. Personality? I took part in all the crazy stunts and drinking. I was a Beatle. A rumour around the Cavern was that it was because I turned down Brian Epstein’s advances but I don’t believe that. Unreliable? I missed four shows in over two years so if that makes me unreliable…….
At the end of the day two people still alive know the reason. We may all read about it in the newspapers next year or we may never know.
--------------------
1991
Idag för 18 år sedan, alltså på "Duck" Dunns och Pete Bests 50-årsdag, dog 70-talet. Åtminstone lite.
Farrokh Bulsara, den inom popmusiken mest kände persiern av indisk påbrå som fötts i Tanzania, dör i sviterna av en lunginflammation påeldad av AIDS. The Queen is dead, boys. Freddie kastade in mickstativet för sista gången.
Paul Charles Caravello "the Fox" a.k.a. Eric Carr avled efter en tids cancersjukdom. Eric Carr ersatte Pete Criss som fick sparken från KISS 1980. Alltså en trum-Pete till som fått foten... Trots att han själv säger sig ha lämnat bandet. Det sista Eric Carr gjorde med KISS, när han var för sjuk för att spela trummor, var att sjunga duett med Paul Stanley på "God gave Rock´n Roll to You II". Kort senare mötte han just denna skapare...
--------------------
Nåväl, en klassiker
Men trots detta kan det ju vara en händelserik dag.
1941
Idag är det 68 år sedan två, vi får väl kalla dem doldisar, föddes.
Den mest lyckade av dem är Donald "Duck" Dunn, basist i Booker T & the MG´s, som på något vis är bandens band. En mer glödande och tight kombo får man leta efter. Och det faktum att de efterfrågats som kompband åt Issac Hayes, Bob Dylan och Neil Young, ger kanske en viss legitimitet åt begreppet "bandens band"? Coolt är också att de var så tidigt ute, i skiftet 50/60-tal, med att vara ett "blandband" bestående av svarta och vita musiker som spelade på lika villkor. Begreppet "racemusic" användes fortfarande i USA om svart musik. "Duck" har sedan också ingått i det, ur strikt musikalisk synvinkel, halvseriösa bandet The Blues Brothers (där även hans gamla parhäst, MG´s gitarrist Steve Cropper var med).
En som inte var fullt så lyckad, ur kommersiell synvinkel, men som likväl föddes den 24 november 1941, är en engelsk gosse som föddes i Madras, Indien och kom att lyssna till namnet Peter. Trots sin ringa framgång är han en av världens mest kända personer och om jag skulle kallat honom för LOSER, så är jag sannerligen inte den första. Men någon loser är han inte. Däremot har han haft en jävla otur.
Peter växte upp i Liverpool och hans morsa, Mona, var en ungdomlig moder. Hon köpte sin son ett batteri, eller trumset som man säger nu för tiden. Hon såg också till att Pete och hans kompisar hade någonstans att öva och hon startade klubben Casbah, där sonen och hans orkester, som kallade sig The Beatles, kunde uppträda. Hur som helst så fick Pete sparken från Beatles den 19 augusti 1962 och ersattes av trummisen i Rory Storm & the Hurricanes, Richard Starkey. Han erbjöds genast nytt jobb - som trummis i Rory Storm & the Hurricanes. Men sa "tack, men nej tack". Resten är historia. Vid ett intrevjutillfälle för 10 år sedan, där en publik fick ställa frågor till Pete Best, uppstod följande Q&A, som jag tycker verkar sammanfatta händelserna ganska bra:
Q: Were you ever told the reasons for your sacking?
A: No, but let's look at the theories. I can’t accept the drumming theory as when we came back from Germany, other groups copied my style using the loud bass drum. Also, Bert Kaempfert was quite happy with my drumming when we recorded in Germany. As for Ringo being a better drummer, well, he was replaced on "Love Me Do" as well wasn’t he? The hairstyle? That’s all rubbish, it was never even discussed. Jealousy? I was aware of the Pete Best fans but there were plenty of Paul fans too. As long as the group got the attention I was happy. Personality? I took part in all the crazy stunts and drinking. I was a Beatle. A rumour around the Cavern was that it was because I turned down Brian Epstein’s advances but I don’t believe that. Unreliable? I missed four shows in over two years so if that makes me unreliable…….
At the end of the day two people still alive know the reason. We may all read about it in the newspapers next year or we may never know.
--------------------
1991
Idag för 18 år sedan, alltså på "Duck" Dunns och Pete Bests 50-årsdag, dog 70-talet. Åtminstone lite.
Farrokh Bulsara, den inom popmusiken mest kände persiern av indisk påbrå som fötts i Tanzania, dör i sviterna av en lunginflammation påeldad av AIDS. The Queen is dead, boys. Freddie kastade in mickstativet för sista gången.
Paul Charles Caravello "the Fox" a.k.a. Eric Carr avled efter en tids cancersjukdom. Eric Carr ersatte Pete Criss som fick sparken från KISS 1980. Alltså en trum-Pete till som fått foten... Trots att han själv säger sig ha lämnat bandet. Det sista Eric Carr gjorde med KISS, när han var för sjuk för att spela trummor, var att sjunga duett med Paul Stanley på "God gave Rock´n Roll to You II". Kort senare mötte han just denna skapare...
--------------------
Nåväl, en klassiker
onsdag 18 november 2009
Och på tal om låtsaskompis...
När jag gick i Åttan så fanns det något som hette PRAO. Man tyckte att eleverna skulle lära sig lite om verkligheten och förkortningen ska utläsas Praktisk Arbetslivs Orientering.
Egentligen var det bara ett sätt för kommunen att spara pengar och för lärarna att fika vetelängd och bryggkaffe i en vecka.
Jag ville ha min PRAO förlagd till någonstans i Lund. Jag brydde mig inte speciellt mycket om var, bara jag fick åka från Det Lilla Samhället i några dagar.
Jag fick en plats på dagis i Hjärup. So Much for the City, alltså.
I Nian, när praktiken hade utökats till två veckor, och alla elever insåg att vetelängden och bryggkaffet egentligen var Pripps Blå Klass III, jordnötsbågar, John Silver utan filter och ohämmad sex mellan biologifröken Tove och den ständige vikarien och armsvettsmästaren Sten, kl 9.40 på förmiddagen på rektorsexpeditionen, då ville jag ha min praktik förlagd till Folk å Rock eller Julius Platthandel.
Det blev på EPA (nuvarande Åhléns på Stora Södergatan i Lund).
Första veckan var jag på lagret i källaren och prismärkte varor. Hela tiden. Jag stod bredvid en kille som hade en lätt utvecklingsstörning. Som tog sig i uttryck att han inte tog till något uttryck. Han var tyst. Hela tiden.
Andra veckan fick jag komma till musik- och fotoavdelningen. Himmelriket. När veckan var slut, så hade avdelningschefen fattat ett visst tycke för mig, och jag fick fritt välja två lp-skivor att ta med mig hem.
Zappas Chunga´s Revenge.
Velvet Undergrounds White Light/White Heat.
Och sedan blev det som det blev. Inom en snar framtid hade jag Velvets samlade katalog av originalskivor (som ju räknas till fyra). Den första jag ordnade efter PRAO-ersättningen var "Bananen", som ju är deras debut.
Och på så sätt kom jag i kontakt med den mest förunderliga och vackra och livsfarliga och begåvade av tyska kvinnor.
Andy Warhol var ju säkerligen en stor begåvning. Och ett bevis på det är väl att man snabbt förstår andra människors begåvning och låter dem ingå i sin egen sfär.
Velvet Underground debutspelning var en installation signerad just Warhol på en nationell konferens för den amerikanska psykologkåren. Snacka om konst.
Jag såg Nico-dokumentären NICO ICON på SVT för några år sedan. Har du inte sett den, så tycker jag att du bör göra det. Den är enastående. Just på grund av att föremålet är märkligt, märkvärdigt, fantastiskt, obehagligt och just enastående. Jag var rädd nästa hela tiden och ändå så finns det något vackert i varje sekund av filmen.
Jag har aldrig lyssnat på Nico med någon större frekvens, men hon har alltid funnits där. Det går liksom inte att ersätta henne med något annat. Ska man lyssna på Nico, så är det just Nico man lyssnar på och inte Sandy Denny, Rolling Stones eller Basement Jaxx. Och detta blev tydligt när jag igår hittade den nu två år gamla "The Frozen Bordeline: 1968-1970". Detta är inget mindre än de båda John Cale-samarbetena "The Marble Index" och "Desert Shore" som är ihopslagna och utökade med en massa extra material som aldrig känns onödigt.
På något sätt typiskt att det tog mig två år att "hitta" den. Och lika typiskt att när jag väl börjat lyssna på den så gick det inte att stänga av. Precis så som det alltid har varit alltså. Åtminstone sedan strax efter min Praktiska Arbetslivs Orientering.
Egentligen var det bara ett sätt för kommunen att spara pengar och för lärarna att fika vetelängd och bryggkaffe i en vecka.
Jag ville ha min PRAO förlagd till någonstans i Lund. Jag brydde mig inte speciellt mycket om var, bara jag fick åka från Det Lilla Samhället i några dagar.
Jag fick en plats på dagis i Hjärup. So Much for the City, alltså.
I Nian, när praktiken hade utökats till två veckor, och alla elever insåg att vetelängden och bryggkaffet egentligen var Pripps Blå Klass III, jordnötsbågar, John Silver utan filter och ohämmad sex mellan biologifröken Tove och den ständige vikarien och armsvettsmästaren Sten, kl 9.40 på förmiddagen på rektorsexpeditionen, då ville jag ha min praktik förlagd till Folk å Rock eller Julius Platthandel.
Det blev på EPA (nuvarande Åhléns på Stora Södergatan i Lund).
Första veckan var jag på lagret i källaren och prismärkte varor. Hela tiden. Jag stod bredvid en kille som hade en lätt utvecklingsstörning. Som tog sig i uttryck att han inte tog till något uttryck. Han var tyst. Hela tiden.
Andra veckan fick jag komma till musik- och fotoavdelningen. Himmelriket. När veckan var slut, så hade avdelningschefen fattat ett visst tycke för mig, och jag fick fritt välja två lp-skivor att ta med mig hem.
Zappas Chunga´s Revenge.
Velvet Undergrounds White Light/White Heat.
Och sedan blev det som det blev. Inom en snar framtid hade jag Velvets samlade katalog av originalskivor (som ju räknas till fyra). Den första jag ordnade efter PRAO-ersättningen var "Bananen", som ju är deras debut.
Och på så sätt kom jag i kontakt med den mest förunderliga och vackra och livsfarliga och begåvade av tyska kvinnor.
Andy Warhol var ju säkerligen en stor begåvning. Och ett bevis på det är väl att man snabbt förstår andra människors begåvning och låter dem ingå i sin egen sfär.
Velvet Underground debutspelning var en installation signerad just Warhol på en nationell konferens för den amerikanska psykologkåren. Snacka om konst.
Jag såg Nico-dokumentären NICO ICON på SVT för några år sedan. Har du inte sett den, så tycker jag att du bör göra det. Den är enastående. Just på grund av att föremålet är märkligt, märkvärdigt, fantastiskt, obehagligt och just enastående. Jag var rädd nästa hela tiden och ändå så finns det något vackert i varje sekund av filmen.
Jag har aldrig lyssnat på Nico med någon större frekvens, men hon har alltid funnits där. Det går liksom inte att ersätta henne med något annat. Ska man lyssna på Nico, så är det just Nico man lyssnar på och inte Sandy Denny, Rolling Stones eller Basement Jaxx. Och detta blev tydligt när jag igår hittade den nu två år gamla "The Frozen Bordeline: 1968-1970". Detta är inget mindre än de båda John Cale-samarbetena "The Marble Index" och "Desert Shore" som är ihopslagna och utökade med en massa extra material som aldrig känns onödigt.
På något sätt typiskt att det tog mig två år att "hitta" den. Och lika typiskt att när jag väl börjat lyssna på den så gick det inte att stänga av. Precis så som det alltid har varit alltså. Åtminstone sedan strax efter min Praktiska Arbetslivs Orientering.
Låtsaskompis
Hade du någon när du var liten?
En egen liten Mollgan?
Eller en miniatyr av Paul Stanley som kunde sitta i din jackficka och tyst sjunga "(BUT!.... Do you love me?)" på vintern när du var på väg till skolbussen och var tvungen och passera de stora grabbarna?
Idag är det skitlätt att ha låtsaskompisar. Alla finns ju på riktigt, men man känner dem inte. Handen på hjärtat - hur många polare har du på Facebook? Hur många har du haft en fysisk kontakt med (ja, du fattar vad jag menar...) de senaste åren? Och hur många av dina Fejsbookpolare har du ingen aning om vem de är över huvud taget?
Och sedan kan man gå vidare till bloggosfären... Där hittar man sannerligen "vänner". Eller kanske mer själsfränder. Folk som skriver roligt, bra, allvarligt eller engagerande om allt som är värt att skriva om.
Själv följer jag mest musikbloggar... Men en kille som jag brukar kolla in, har en blogg som heter memoarerna. Sannerligen underhållande.
Ett slags "låtsaskompisläsande", liksom. En dag skrev han något i stil med att "han-råkade-ta-tre-glas-vin-mitt-i-veckan-och-lyssna-på-Nico".
Min nyaste låtsaskompis är en ung österrikiska - skrämmande vacker, med betoning på skrämmande - som heter Anja Plaschg. Hon är mer känd under namnet Soap & Skin. Igår upptäckte jag att hon gjort en cover på Nicos "Janitor of Lunacy".
Så då vet vi vem Anja hade i jackficka på väg till skolan. Som sagt, med betoning på skrämmande.
En egen liten Mollgan?
Eller en miniatyr av Paul Stanley som kunde sitta i din jackficka och tyst sjunga "(BUT!.... Do you love me?)" på vintern när du var på väg till skolbussen och var tvungen och passera de stora grabbarna?
Idag är det skitlätt att ha låtsaskompisar. Alla finns ju på riktigt, men man känner dem inte. Handen på hjärtat - hur många polare har du på Facebook? Hur många har du haft en fysisk kontakt med (ja, du fattar vad jag menar...) de senaste åren? Och hur många av dina Fejsbookpolare har du ingen aning om vem de är över huvud taget?
Och sedan kan man gå vidare till bloggosfären... Där hittar man sannerligen "vänner". Eller kanske mer själsfränder. Folk som skriver roligt, bra, allvarligt eller engagerande om allt som är värt att skriva om.
Själv följer jag mest musikbloggar... Men en kille som jag brukar kolla in, har en blogg som heter memoarerna. Sannerligen underhållande.
Ett slags "låtsaskompisläsande", liksom. En dag skrev han något i stil med att "han-råkade-ta-tre-glas-vin-mitt-i-veckan-och-lyssna-på-Nico".
Min nyaste låtsaskompis är en ung österrikiska - skrämmande vacker, med betoning på skrämmande - som heter Anja Plaschg. Hon är mer känd under namnet Soap & Skin. Igår upptäckte jag att hon gjort en cover på Nicos "Janitor of Lunacy".
Så då vet vi vem Anja hade i jackficka på väg till skolan. Som sagt, med betoning på skrämmande.
Supergrupp
En supergrupp är ju per definition en grupp som vid bildandet består av redan kända medlemmar. Cream var kanske den första. Crosby, Stills, Nash (& Young) är ett annat tidigt exempel. ABBA och Emerson, Lake & Palmer är ytterligare några. Och från 80-talet känner vi Travelling Wilburys. En "unsupergroup" om du frågar mig. Beståndsdelarna (de flesta) var fantastiska och på pappret var detta en konstruktion som skulle kunnat leva upp till begreppet "a match made in heaven". Men vi vet ju alla hur det lät...
År 2009 har världen begåvats med en ny s k supergrupp; Monsters of Folk. Två delar Bright Eyes (där givetvis Conor Oberst är den ena), en del M Ward och en del Jim James. På pappret "a match made in heaven". Och det tog inte lång tid innan man nådde fram till ordet supergrupp i var och varannan recension. Det tog faktiskt inte speciellt lång tid till dess man i en recension kunde läsa att det i andra recensioner skulle stå just ordet supergrupp.
Och visst, stundtals är det riktigt jävla bra. Det mesta är faktiskt skitbra. Men jag kan ändå inte komma runt ojämnheten som (per automatik?) uppstår.
Och att inte dra paralleller till Travelling Wilburys är nästan omöjligt när man hör den direkt dåliga och löjliga "Whole Lotta Losin´".
Undrar vem fan det är av dem som skrivit den?
År 2009 har världen begåvats med en ny s k supergrupp; Monsters of Folk. Två delar Bright Eyes (där givetvis Conor Oberst är den ena), en del M Ward och en del Jim James. På pappret "a match made in heaven". Och det tog inte lång tid innan man nådde fram till ordet supergrupp i var och varannan recension. Det tog faktiskt inte speciellt lång tid till dess man i en recension kunde läsa att det i andra recensioner skulle stå just ordet supergrupp.
Och visst, stundtals är det riktigt jävla bra. Det mesta är faktiskt skitbra. Men jag kan ändå inte komma runt ojämnheten som (per automatik?) uppstår.
Och att inte dra paralleller till Travelling Wilburys är nästan omöjligt när man hör den direkt dåliga och löjliga "Whole Lotta Losin´".
Undrar vem fan det är av dem som skrivit den?
fredag 13 november 2009
Nån som hört?
Världens genom tidernas absolut fucking bästa artistnamn: Portugal, the man.
Och titeln på skivan är inte heller illa; The Satanic Satanist.
Måste ju kollas upp ögona böj. Böja(!) här:
Och titeln på skivan är inte heller illa; The Satanic Satanist.
Måste ju kollas upp ögona böj. Böja(!) här:
onsdag 11 november 2009
Juni 1977
Så jävla bra. Så oerhört beklämmande. Sista spelningen.
För tre dagar sedan blev jag äldre än Elvis.
För tre dagar sedan blev jag äldre än Elvis.
Go Jim Dandy, Go Jim Dandy!
Idag skulle, om hon levt, La Vern Baker fyllt 80 år. Denna överkvinna från Chicago, denna grundpelare i skapandet av vad som på andra halvan av 50-talet skulle komma att kallas rock´n roll.
När La Vern dog 1997 var hon fattig och musikaliskt uttjänt. Ingen brydde sig och hon begravdes i Kew Gardens i New York i en omärkt grav. Några entusiaster har dock sett till att det blivit ordning på torpet, och sedan maj 2008 har hon "en riktig" gravsten.
Go La Vern Baker, Go La Vern Baker!
När La Vern dog 1997 var hon fattig och musikaliskt uttjänt. Ingen brydde sig och hon begravdes i Kew Gardens i New York i en omärkt grav. Några entusiaster har dock sett till att det blivit ordning på torpet, och sedan maj 2008 har hon "en riktig" gravsten.
Go La Vern Baker, Go La Vern Baker!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)