24 november

Idag skriver vi den 24e november. Och precis som 24e i alla månader, så är det den suraste dagen på månaden. Dagen innan lön.

Men trots detta kan det ju vara en händelserik dag.

1941

Idag är det 68 år sedan två, vi får väl kalla dem doldisar, föddes.

Den mest lyckade av dem är Donald "Duck" Dunn, basist i Booker T & the MG´s, som på något vis är bandens band. En mer glödande och tight kombo får man leta efter. Och det faktum att de efterfrågats som kompband åt Issac Hayes, Bob Dylan och Neil Young, ger kanske en viss legitimitet åt begreppet "bandens band"? Coolt är också att de var så tidigt ute, i skiftet 50/60-tal, med att vara ett "blandband" bestående av svarta och vita musiker som spelade på lika villkor. Begreppet "racemusic" användes fortfarande i USA om svart musik. "Duck" har sedan också ingått i det, ur strikt musikalisk synvinkel, halvseriösa bandet The Blues Brothers (där även hans gamla parhäst, MG´s gitarrist Steve Cropper var med).

En som inte var fullt så lyckad, ur kommersiell synvinkel, men som likväl föddes den 24 november 1941, är en engelsk gosse som föddes i Madras, Indien och kom att lyssna till namnet Peter. Trots sin ringa framgång är han en av världens mest kända personer och om jag skulle kallat honom för LOSER, så är jag sannerligen inte den första. Men någon loser är han inte. Däremot har han haft en jävla otur.

Peter växte upp i Liverpool och hans morsa, Mona, var en ungdomlig moder. Hon köpte sin son ett batteri, eller trumset som man säger nu för tiden. Hon såg också till att Pete och hans kompisar hade någonstans att öva och hon startade klubben Casbah, där sonen och hans orkester, som kallade sig The Beatles, kunde uppträda. Hur som helst så fick Pete sparken från Beatles den 19 augusti 1962 och ersattes av trummisen i Rory Storm & the Hurricanes, Richard Starkey. Han erbjöds genast nytt jobb - som trummis i Rory Storm & the Hurricanes. Men sa "tack, men nej tack". Resten är historia. Vid ett intrevjutillfälle för 10 år sedan, där en publik fick ställa frågor till Pete Best, uppstod följande Q&A, som jag tycker verkar sammanfatta händelserna ganska bra:

Q: Were you ever told the reasons for your sacking?

A: No, but let's look at the theories. I can’t accept the drumming theory as when we came back from Germany, other groups copied my style using the loud bass drum. Also, Bert Kaempfert was quite happy with my drumming when we recorded in Germany. As for Ringo being a better drummer, well, he was replaced on "Love Me Do" as well wasn’t he? The hairstyle? That’s all rubbish, it was never even discussed. Jealousy? I was aware of the Pete Best fans but there were plenty of Paul fans too. As long as the group got the attention I was happy. Personality? I took part in all the crazy stunts and drinking. I was a Beatle. A rumour around the Cavern was that it was because I turned down Brian Epstein’s advances but I don’t believe that. Unreliable? I missed four shows in over two years so if that makes me unreliable…….

At the end of the day two people still alive know the reason. We may all read about it in the newspapers next year or we may never know.

--------------------

1991

Idag för 18 år sedan, alltså på "Duck" Dunns och Pete Bests 50-årsdag, dog 70-talet. Åtminstone lite.

Farrokh Bulsara, den inom popmusiken mest kände persiern av indisk påbrå som fötts i Tanzania, dör i sviterna av en lunginflammation påeldad av AIDS. The Queen is dead, boys. Freddie kastade in mickstativet för sista gången.

Paul Charles Caravello "the Fox" a.k.a. Eric Carr avled efter en tids cancersjukdom. Eric Carr ersatte Pete Criss som fick sparken från KISS 1980. Alltså en trum-Pete till som fått foten... Trots att han själv säger sig ha lämnat bandet. Det sista Eric Carr gjorde med KISS, när han var för sjuk för att spela trummor, var att sjunga duett med Paul Stanley på "God gave Rock´n Roll to You II". Kort senare mötte han just denna skapare...

--------------------

Nåväl, en klassiker