Låtsaskompis

Hade du någon när du var liten?

En egen liten Mollgan?

Eller en miniatyr av Paul Stanley som kunde sitta i din jackficka och tyst sjunga "(BUT!.... Do you love me?)" på vintern när du var på väg till skolbussen och var tvungen och passera de stora grabbarna?

Idag är det skitlätt att ha låtsaskompisar. Alla finns ju på riktigt, men man känner dem inte. Handen på hjärtat - hur många polare har du på Facebook? Hur många har du haft en fysisk kontakt med (ja, du fattar vad jag menar...) de senaste åren? Och hur många av dina Fejsbookpolare har du ingen aning om vem de är över huvud taget?

Och sedan kan man gå vidare till bloggosfären... Där hittar man sannerligen "vänner". Eller kanske mer själsfränder. Folk som skriver roligt, bra, allvarligt eller engagerande om allt som är värt att skriva om.

Själv följer jag mest musikbloggar... Men en kille som jag brukar kolla in, har en blogg som heter memoarerna. Sannerligen underhållande.

Ett slags "låtsaskompisläsande", liksom. En dag skrev han något i stil med att "han-råkade-ta-tre-glas-vin-mitt-i-veckan-och-lyssna-på-Nico".

Min nyaste låtsaskompis är en ung österrikiska - skrämmande vacker, med betoning på skrämmande - som heter Anja Plaschg. Hon är mer känd under namnet Soap & Skin. Igår upptäckte jag att hon gjort en cover på Nicos "Janitor of Lunacy".

Så då vet vi vem Anja hade i jackficka på väg till skolan. Som sagt, med betoning på skrämmande.