Och på tal om låtsaskompis...

När jag gick i Åttan så fanns det något som hette PRAO. Man tyckte att eleverna skulle lära sig lite om verkligheten och förkortningen ska utläsas Praktisk Arbetslivs Orientering.

Egentligen var det bara ett sätt för kommunen att spara pengar och för lärarna att fika vetelängd och bryggkaffe i en vecka.

Jag ville ha min PRAO förlagd till någonstans i Lund. Jag brydde mig inte speciellt mycket om var, bara jag fick åka från Det Lilla Samhället i några dagar.

Jag fick en plats på dagis i Hjärup. So Much for the City, alltså.

I Nian, när praktiken hade utökats till två veckor, och alla elever insåg att vetelängden och bryggkaffet egentligen var Pripps Blå Klass III, jordnötsbågar, John Silver utan filter och ohämmad sex mellan biologifröken Tove och den ständige vikarien och armsvettsmästaren Sten, kl 9.40 på förmiddagen på rektorsexpeditionen, då ville jag ha min praktik förlagd till Folk å Rock eller Julius Platthandel.

Det blev på EPA (nuvarande Åhléns på Stora Södergatan i Lund).

Första veckan var jag på lagret i källaren och prismärkte varor. Hela tiden. Jag stod bredvid en kille som hade en lätt utvecklingsstörning. Som tog sig i uttryck att han inte tog till något uttryck. Han var tyst. Hela tiden.
Andra veckan fick jag komma till musik- och fotoavdelningen. Himmelriket. När veckan var slut, så hade avdelningschefen fattat ett visst tycke för mig, och jag fick fritt välja två lp-skivor att ta med mig hem.

Zappas Chunga´s Revenge.
Velvet Undergrounds White Light/White Heat.

Och sedan blev det som det blev. Inom en snar framtid hade jag Velvets samlade katalog av originalskivor (som ju räknas till fyra). Den första jag ordnade efter PRAO-ersättningen var "Bananen", som ju är deras debut.

Och på så sätt kom jag i kontakt med den mest förunderliga och vackra och livsfarliga och begåvade av tyska kvinnor.

Andy Warhol var ju säkerligen en stor begåvning. Och ett bevis på det är väl att man snabbt förstår andra människors begåvning och låter dem ingå i sin egen sfär.

Velvet Underground debutspelning var en installation signerad just Warhol på en nationell konferens för den amerikanska psykologkåren. Snacka om konst.

Jag såg Nico-dokumentären NICO ICON på SVT för några år sedan. Har du inte sett den, så tycker jag att du bör göra det. Den är enastående. Just på grund av att föremålet är märkligt, märkvärdigt, fantastiskt, obehagligt och just enastående. Jag var rädd nästa hela tiden och ändå så finns det något vackert i varje sekund av filmen.

Jag har aldrig lyssnat på Nico med någon större frekvens, men hon har alltid funnits där. Det går liksom inte att ersätta henne med något annat. Ska man lyssna på Nico, så är det just Nico man lyssnar på och inte Sandy Denny, Rolling Stones eller Basement Jaxx. Och detta blev tydligt när jag igår hittade den nu två år gamla "The Frozen Bordeline: 1968-1970". Detta är inget mindre än de båda John Cale-samarbetena "The Marble Index" och "Desert Shore" som är ihopslagna och utökade med en massa extra material som aldrig känns onödigt.

På något sätt typiskt att det tog mig två år att "hitta" den. Och lika typiskt att när jag väl börjat lyssna på den så gick det inte att stänga av. Precis så som det alltid har varit alltså. Åtminstone sedan strax efter min Praktiska Arbetslivs Orientering.