Neo-hippies

Jag var med frun och tittade på Brightblack Morning Light på Mejeriet i Lund för ett par dagar sedan. Neo-hippies de luxe. De började spela tillsammans inför ett gig för att rädda skogen och stödja den lokala organisationen Alabama Green Party, hemma i Gulf Shores, Alabama. Det kom 15 personer. Ganska snart upptäckte dock självaste Will Oldham duon, och lyckan var gjord då de bjöds in för att kompa honom på hans kommande turné.

Live är de en kvartet och visst, de är ju jävligt coola i sin förmåga att driva wyrd-folkscenen framåt, än mer som ett liveband än på skiva. Beväpnade med ett Fender Rhodes, gör att de blir svängigare än många andra i genren som ofta bara nyttjar sig av akustisk gitarr/banjo/mandolin. Med tjugominuterslåtar där variationen är minimal låter det nästan lite förståndshandikappat... funkigt. Och live för de tankarna till Fursaxa mer än, låt säga, Espers. Och visst hör man att de gamla barndomsvännerna har lämnat den californiska superstaden bakom sig och flyttat ut till skogen där de bor i tält. Det låter skog och troll. Och lite indianmockasin.

Men det finns ett litet bekymmer... Nathan Shineywater har en svag röst. Det är ju ingen nyhet, det har vi fått veta från de båda mycket fina skivorna "Brightblack Morning Light" (2006) och "Motion to Rejoin" (2008). Detta mummlande och viskande har han gjort till en grej och det funkar fint på skiva. Men live blir det för svagt. Ja, extremt svagt, och då tappar föreställningen en smula tycker jag.

Plus för snygga elgitarrer, ett lysande Rhodes-plinkande, djurhudarna på scen och Rachael Hughes slappa och samtidigt distinkta trumspel.