Jag var med familjen "på landet" i helgen och snubblade över den gamla, fina "Every Good Boy Deserves Favour" (1971) med Moody Blues. Det var inte igår, precis.
Väl hemma igen började jag rota runt bland mina vinyler och med darrande hand lät jag pick-upen falla ner på det gamla psychedelia/bombast-mästerverket "In Search of the Lost Chord" (1968). På något sätt är detta "den andra Sgt Pepper". Precis som Beatles, eller i vart fall McCartney och George Martin, så vände Moody Blues ut och in på alla instrument de kom över. Och kombinerade hej vilt. "In Search of the Lost Chord" är en 42 minuter lång musiktrip, som, precis som "Sgt Pepper" är förvånansvärt välgjord. Här finns mycket mer orkestertänkande än flummig hippieromantik, och det är just därför som den är så skarp i all sin luddighet.
Kolla in klippet här nedan. The Moodys kör "Legend of a Mind" 1970. Med textradrena
"Timothy Leary's dead.
No, no, no, no, He's outside looking in.
Timothy Leary's dead.
No, no, no, no, He's outside looking in.
He'll fly his astral plane,
Takes you trips around the bay,
Brings you back the same day,
Timothy Leary. Timothy Leary."
tisdag 28 juli 2009
onsdag 22 juli 2009
Rent mjöl i påsen?
I övermorgon har filmen "Public Enemies" sverigepremiär. Den bygger på gangstern, mördaren och bankrånaren John Dillingers liv.
Och på tal om det, idag är det exakt 75 år sedan John Dillinger själv gick på bio för sista gången. Tillsammans med sin flickvän Polly Hamilton och parets gemensamma bekant, Ana Cumpañas, mer känd som den prostitureade The Lady in Red, såg de Manhattan Melodram .
FBI hade varit ute efter Dillinger i ett dryg år, eftersom karlsloken återföll i sin kriminella bana samma mikrosekund som han traskade ut ur Indiana State Prison. Tio år bakom galler var över. Men livet i frihet var farligare för John Dillinger.
Ana Cumpañas, som var av rumänsk börd, hotades av avvisning från USA för "dåligt moraliskt uppförande". Så att värva henne som lockbete var inga större problem för FBI.
John Dillinger fattade direkt att något inte stod rätt till när han klev ut från biografen och lade därför benen på ryggen. Samma rygg var några sekunder senare måltavla för fem skott från de utplacerade FBI-agenterna. Ett skott träffade nacken och gick ut strax under Dillinger högra öga. Han dog ögonblickligen.
Kolla in en annan Dillinger här nedan. Inte fullt lika kriminellt belastad. Men kanske har man inte enbart rent mjöl i påsen om man sjunger om kokain?
måndag 20 juli 2009
29
Sorry, men jag fortsätter att tjata om Lloyd Cole lite till. På mästerverket "Mainstream" (som inte är särdeles mainstream) från 1987 återfinns låten "29". Lloyd Cole, som vid tiden är 26, reflekterar över hur det är att bli gammal. Låten inleds med versen
"Life begins at 30
So I have been told
I can easily believe it
The way Im getting old"
Men Mr Cole levde vid denna tiden ett extremt riskfyllt liv! Han var musiker och han var 26 år. En kombination värre än ett skarpladdat maskingevär/gummiflotte till havs.
För kolla här! Samtliga av dessa gick hädan som 27-åringar.
Janis Joplin
Pete de Freitas från Echo & the Bunnymen (tvåa fr vänster)
Kurt Cobain
Robert Johnson
Kristen Pfaff från Hole (hon till höger)
Gary Thain från Uriah Heep (tvåa fr vänster)
Brian Jones
Pete Ham från Badfinger. Fina, fina Pete som hängde sig i sitt garage.
Ron McKernan från Grateful Dead & Warlocks (killen till höger)
Jimpan
Alan Wilson från Canned Heat (längst bak)
Chris Bell från Big Star (vänster)
David Alexander från Stooges (tvåa fr höger)
Jeremy Michael Ward från The Mars Volta.
Jim Morrison
Richey Edwards från Manics (tvåa fr vänster)
"Life begins at 30
So I have been told
I can easily believe it
The way Im getting old"
Men Mr Cole levde vid denna tiden ett extremt riskfyllt liv! Han var musiker och han var 26 år. En kombination värre än ett skarpladdat maskingevär/gummiflotte till havs.
För kolla här! Samtliga av dessa gick hädan som 27-åringar.
Janis Joplin
Pete de Freitas från Echo & the Bunnymen (tvåa fr vänster)
Kurt Cobain
Robert Johnson
Kristen Pfaff från Hole (hon till höger)
Gary Thain från Uriah Heep (tvåa fr vänster)
Brian Jones
Pete Ham från Badfinger. Fina, fina Pete som hängde sig i sitt garage.
Ron McKernan från Grateful Dead & Warlocks (killen till höger)
Jimpan
Alan Wilson från Canned Heat (längst bak)
Chris Bell från Big Star (vänster)
David Alexander från Stooges (tvåa fr höger)
Jeremy Michael Ward från The Mars Volta.
Jim Morrison
Richey Edwards från Manics (tvåa fr vänster)
fredag 17 juli 2009
Spanish weeks in my disco casino. The freedom fighters died upon the hill
Idag, för 73 år sedan, small det rejält i Madrid.
Nacionales, ledda av general Franco, understödda av Nazityskland, Portugal och det fascistiska Italien, gick till angrepp mot den demokratiskt valda regeringen. Den vänsterorienterade regeringen, bestående av Popular Front, ledda av Manuel Azaña Diaz och understödda av Sovjet och Mexico, fick sig en rejäl knäpp på näsan.
Och tre år senare var Europa "redo" för ett fullskaligt krig. Franco hade visat sina storebröder Hitler och Mussolini att "allt var möjligt". Och så gick det ju som det gick med den saken.
Nacionales, ledda av general Franco, understödda av Nazityskland, Portugal och det fascistiska Italien, gick till angrepp mot den demokratiskt valda regeringen. Den vänsterorienterade regeringen, bestående av Popular Front, ledda av Manuel Azaña Diaz och understödda av Sovjet och Mexico, fick sig en rejäl knäpp på näsan.
Och tre år senare var Europa "redo" för ett fullskaligt krig. Franco hade visat sina storebröder Hitler och Mussolini att "allt var möjligt". Och så gick det ju som det gick med den saken.
torsdag 16 juli 2009
Dagens citat är signerat Lloyd Cole (förstås)
"Why must you tell me all you secrets
When it´s Hard Enough to Love You Knowing Nothing"
When it´s Hard Enough to Love You Knowing Nothing"
Stewart och jag
Idag fyller Stewart Copeland år; 57 sådana.
Jag kom först i kontakt med Mr Copeland när jag var i 13-14-årsåldern, och föll för The Police-albumen " Outlandos d´Amore" och "Regatta de Blanc". Jag lärde mig ett nytt ord, också; polyrytmisk. Jo, det kan man ju lugnt säga.
Men har jag och Stewart Copeland något gemensamt? Inte mycket. Men vi har båda söner som heter Sven (även om min bara gör det i andranamn).
Jag kom först i kontakt med Mr Copeland när jag var i 13-14-årsåldern, och föll för The Police-albumen " Outlandos d´Amore" och "Regatta de Blanc". Jag lärde mig ett nytt ord, också; polyrytmisk. Jo, det kan man ju lugnt säga.
Men har jag och Stewart Copeland något gemensamt? Inte mycket. Men vi har båda söner som heter Sven (även om min bara gör det i andranamn).
fredag 10 juli 2009
Är du redo?
En av världens bästa låtar är "Are You Ready to Be Heartbroken?" med Lloyd Cole. Så är det, liksom.
Jag hade förmånen att få se Lloyd Cole & the Commotions på Roskildefestivalen 1986. Jag var 19 år och alltså ung, sur och snygg. Men också en hopplös romantiker som inte var torr bakom öronen. Mr Cole var då, åtminstone för mig, en föregångare i butter uppsyn, exklusiv tweed och litterärt begåvad popmusik ("read Norman Mailer, or get a new tailor"). Jag hade redan två år tidigare fallit som en genomrutten fura i en höststorm för plattan "Rattlesnakes" och väl vid scenen på Roskildefestivalen, höll jag på att kissa på mig (världens bästa grogg = 50% Tuborg Grön + 50% Lloyd Cole & the Commotions).
Jag har sedan dess sett Mr Cole ett gäng gånger, och också träffat honom privat vid ett par tillfällen. Men kanske är en romans bäst i början?
Till och från kom jag upp ur Cole-gruvan, för att 1991 falla till botten igen. Lloyd Cole gav då ut "Don´t Get Weird on Me, Baby" och hösten stod inför dörren.
Succén var med andra ord ett faktum.
När "Don´t Get Weird..." gjordes, var Lloyd Cole relativt nygift och hade precis fått sitt första barn. Och skivan kunde lika gärna fått namnet "D.I.V.O.R.C.E." Är alltså "Don´t Get Weird on Me, Baby", weird? Ja, man kan nog tycka att det är lite konstigt att en nybliven fader skriver en skilsmässoplatta. Konstigt.
Eller kanske konst? Jag vill mena det.
Skivan är, och det gäller definitivt inte alla bra skivor, konst. Att kunna gå ur sig själv och med en sådan övertygelse göra det man har förutsatt sig att göra. Att verket styr den verksamme och att inte artisten i allt för hög grad ändrar sina planer för att "man känner för det".
Skivan är rakt igenom ett mästerverk (utom fordralet, som är fult). En av mina definitiva favoriter är den molande och stentuffa diskussionen i "Half of Everything", en skiljemässolåt de luxe. Han väljer att skriva ur kvinnans perspektiv, och den inleds så här:
"You walk in my house
with her lipstick over your face
You tell me you got news for me well,
do you think I can't see straight?
Do you think I can't recognize
her perfume on your clothes
You tell me you got news for me,
well I don't need to be told".
Ett fantastiskt stycke musik/text.
Nu när mannen är aktuell igen, med den fina boxen "Cleaning Out the Ashtrays", så har passionen och romansen återvänt igen. "Don´t Get Weird on Me, Baby" är en av de mest spelade skivorna hos mig just nu. Och låtar som "Heartbroken" och "Four Flights Up" från första skivan varvas en del, de också.
Jag är fortfarande, trots att jag vare sig är ung eller snygg, en hopplös romantiker. Så nu ska jag lyssna på "Are You Ready to Be Heartbroken?".
"Well you better get ready now, baby
Are you ready to bleed, ready to bleed?"
Jag är redo.
Jag hade förmånen att få se Lloyd Cole & the Commotions på Roskildefestivalen 1986. Jag var 19 år och alltså ung, sur och snygg. Men också en hopplös romantiker som inte var torr bakom öronen. Mr Cole var då, åtminstone för mig, en föregångare i butter uppsyn, exklusiv tweed och litterärt begåvad popmusik ("read Norman Mailer, or get a new tailor"). Jag hade redan två år tidigare fallit som en genomrutten fura i en höststorm för plattan "Rattlesnakes" och väl vid scenen på Roskildefestivalen, höll jag på att kissa på mig (världens bästa grogg = 50% Tuborg Grön + 50% Lloyd Cole & the Commotions).
Jag har sedan dess sett Mr Cole ett gäng gånger, och också träffat honom privat vid ett par tillfällen. Men kanske är en romans bäst i början?
Till och från kom jag upp ur Cole-gruvan, för att 1991 falla till botten igen. Lloyd Cole gav då ut "Don´t Get Weird on Me, Baby" och hösten stod inför dörren.
Succén var med andra ord ett faktum.
När "Don´t Get Weird..." gjordes, var Lloyd Cole relativt nygift och hade precis fått sitt första barn. Och skivan kunde lika gärna fått namnet "D.I.V.O.R.C.E." Är alltså "Don´t Get Weird on Me, Baby", weird? Ja, man kan nog tycka att det är lite konstigt att en nybliven fader skriver en skilsmässoplatta. Konstigt.
Eller kanske konst? Jag vill mena det.
Skivan är, och det gäller definitivt inte alla bra skivor, konst. Att kunna gå ur sig själv och med en sådan övertygelse göra det man har förutsatt sig att göra. Att verket styr den verksamme och att inte artisten i allt för hög grad ändrar sina planer för att "man känner för det".
Skivan är rakt igenom ett mästerverk (utom fordralet, som är fult). En av mina definitiva favoriter är den molande och stentuffa diskussionen i "Half of Everything", en skiljemässolåt de luxe. Han väljer att skriva ur kvinnans perspektiv, och den inleds så här:
"You walk in my house
with her lipstick over your face
You tell me you got news for me well,
do you think I can't see straight?
Do you think I can't recognize
her perfume on your clothes
You tell me you got news for me,
well I don't need to be told".
Ett fantastiskt stycke musik/text.
Nu när mannen är aktuell igen, med den fina boxen "Cleaning Out the Ashtrays", så har passionen och romansen återvänt igen. "Don´t Get Weird on Me, Baby" är en av de mest spelade skivorna hos mig just nu. Och låtar som "Heartbroken" och "Four Flights Up" från första skivan varvas en del, de också.
Jag är fortfarande, trots att jag vare sig är ung eller snygg, en hopplös romantiker. Så nu ska jag lyssna på "Are You Ready to Be Heartbroken?".
"Well you better get ready now, baby
Are you ready to bleed, ready to bleed?"
Jag är redo.
Lee Morgan
Idag skulle Lee Morgan blivit 71 år gammal. Men precis som så många andra fina jazzmusiker, så dog Lee Morgan i unga år. Han blev endast 33 år gammal.
Hans flickvän, Helen More, hade en gång för alla fått nog. I den kalla februarinatten åkte hon från deras gemensamma lägenhet och tog sig till East Village i NYC, och till klubben The Slugs, där hon kom fram strax efter midnatt den 19e februari.
Hon kollade in sin man och hans band. Efter ett tag hade det blivit dags för en paus. Bandet behövde torka svetten och fylla på öl och heroin. Helen More gick rakt fram till Lee Morgan, tog fram en pistol ur kappfickan och sköt honom i hjärtat. Han dog omedelbart.
Lyssna på the Sidewinder. Hårt svängande kille, den där Lee.
Hans flickvän, Helen More, hade en gång för alla fått nog. I den kalla februarinatten åkte hon från deras gemensamma lägenhet och tog sig till East Village i NYC, och till klubben The Slugs, där hon kom fram strax efter midnatt den 19e februari.
Hon kollade in sin man och hans band. Efter ett tag hade det blivit dags för en paus. Bandet behövde torka svetten och fylla på öl och heroin. Helen More gick rakt fram till Lee Morgan, tog fram en pistol ur kappfickan och sköt honom i hjärtat. Han dog omedelbart.
Lyssna på the Sidewinder. Hårt svängande kille, den där Lee.
onsdag 8 juli 2009
måndag 6 juli 2009
Merle Haggard
Det sägs att Merle Haggard och Johnny Cash stod och småpratade med varandra backstage innan en gemensam konsert, någon gång i början på 80-talet.
De kommer in på den gamla "goda" tiden och börjar prata om Cashs spelning på San Quentin-fängelset. Merle säger något i stil med "det var en jävla bra spelning!". Johnny Cash tänker efter ett tag och svarar "jag kan inte minnas att du var med och spelade". Varpå Merle replikerar "jag var i publiken".
Säkert inte alls sant. Men varför inte bara ge sig hän och tro, och låta en god historia vara just god?
Kolla in när Johnny här gör en bra cover på Ewing Family Stone:
De kommer in på den gamla "goda" tiden och börjar prata om Cashs spelning på San Quentin-fängelset. Merle säger något i stil med "det var en jävla bra spelning!". Johnny Cash tänker efter ett tag och svarar "jag kan inte minnas att du var med och spelade". Varpå Merle replikerar "jag var i publiken".
Säkert inte alls sant. Men varför inte bara ge sig hän och tro, och låta en god historia vara just god?
Kolla in när Johnny här gör en bra cover på Ewing Family Stone:
Black Sabbath? Fairport Convention?
Nej, inte riktigt. The Decemberists däremot. Colin Meloys ambitioner när han startade The Decemberists var att ha ett band som lät som den prefekta blandingen mellan Fairport Convention och Black Sabbath.
Det, mina vänner, kan få vilken kontorist som helst att kapitulera!
The Decemberists är inte bara en papperskonstruktion mellan metal-pionjärerna och folkrock-pionjärerna. The Decemberists är ett av sena 00-talets mest intressanta, våghalsiga och bästa band.
Det kan vara så att du just nu tittar på en bild av konvolutet till 2009 års bästa skiva; The Decemberists smått fantastiska "The Hazards of Love".
Och klickar du på "play" så kommer du att få höra "The Wanting Comes in Waves/Repaid". Inte illa.
Det tog mig ett gäng genomlyssningar innan jag fattade storheten. Efter första genomlyssningen var jag direkt negativt inställd. Precis som jag var 2006 då "The Crane Wife" släpptes. Och 2005 när jag skulle ge mig på sjöfararalbumet "Picaresque". Två skivor som jag idag förmodligen skulle placera i facket "moderna klassiker".
På årets "The Hazards of Love" har Capt Colin Meloy och hans besättning vidareutveckat ett redan välutvecklat band. "The Hazards..." är inget annat än en rockopera uppdelad i 17 små stycken. Skivan är allt, delarna är (nästan) meningslösa. Var för sig blir de lite lätt obegripliga och det är bara låtar som "The Rake´s Song" eller "The Wanting Comes in Waves/Repaid" som står någorlunda på egna ben "The Hazards..." (verkar) handla om det unga paret William och Margaret, en ungmö/skogsdrottning (eller en fiktiv Anne Briggs?), en trollskog, en mörk kraft som tar livet av folk. Ja, fan vet egentligen vad det är frågan om. Men bra är det. Kanske det bästa inom British-folk-indien som kommer att göras i år. Och då kan det ju te sig lite originellt att The Decemberists är från Portland, Oregon.
Men bra är det som sagt. Från början till slut. Det är nämligen det enda sättet att lyssna på den; från början till slut.
----------
En av Colin Meloys stora inspirationskällor har alltid varit den brittiska folksångerskan Anne Briggs. Briggs lade grunden för hela den kvinnliga stilen inom folkscenen i Storbritannien och megastjärnor som Linda Thompson, Sandy Denny (världens bästa sångerska?), Jacqui McShee, June Tabor och Maddy Prior har mycket, om inte till och med allt, att tacka Anne Briggs för. Bisarrt nog stod inte Anne Briggs ut med sin egen röst, och 1971, endast 27 år gammal, lade hon sin musikkarriär på hyllan för att till dags dato ännu inte tagit upp den. Detta har gjort Anne Briggs till en mytisk person inom genren. "The Pond and the Steam" från Fotheringays enda skiva (självbetitlad, 1970), skriven av Sandy Denny, är en fin hyllning till Anne Briggs. Och en av de finaste låtarna i genren, Richard Thompsons "Beeswing" från 1994 års "Mirror Blue", sägs handla om Anne Briggs. En av de vackraste och sorgligaste kärlekssånger jag hört. Och ständigt återkommer till.
Kan du din british-folk, så vet du att Anne Briggs debuterade 1964 med en ep som heter... Just det, "The Hazards of Love".
Det, mina vänner, kan få vilken kontorist som helst att kapitulera!
The Decemberists är inte bara en papperskonstruktion mellan metal-pionjärerna och folkrock-pionjärerna. The Decemberists är ett av sena 00-talets mest intressanta, våghalsiga och bästa band.
Det kan vara så att du just nu tittar på en bild av konvolutet till 2009 års bästa skiva; The Decemberists smått fantastiska "The Hazards of Love".
Och klickar du på "play" så kommer du att få höra "The Wanting Comes in Waves/Repaid". Inte illa.
Det tog mig ett gäng genomlyssningar innan jag fattade storheten. Efter första genomlyssningen var jag direkt negativt inställd. Precis som jag var 2006 då "The Crane Wife" släpptes. Och 2005 när jag skulle ge mig på sjöfararalbumet "Picaresque". Två skivor som jag idag förmodligen skulle placera i facket "moderna klassiker".
På årets "The Hazards of Love" har Capt Colin Meloy och hans besättning vidareutveckat ett redan välutvecklat band. "The Hazards..." är inget annat än en rockopera uppdelad i 17 små stycken. Skivan är allt, delarna är (nästan) meningslösa. Var för sig blir de lite lätt obegripliga och det är bara låtar som "The Rake´s Song" eller "The Wanting Comes in Waves/Repaid" som står någorlunda på egna ben "The Hazards..." (verkar) handla om det unga paret William och Margaret, en ungmö/skogsdrottning (eller en fiktiv Anne Briggs?), en trollskog, en mörk kraft som tar livet av folk. Ja, fan vet egentligen vad det är frågan om. Men bra är det. Kanske det bästa inom British-folk-indien som kommer att göras i år. Och då kan det ju te sig lite originellt att The Decemberists är från Portland, Oregon.
Men bra är det som sagt. Från början till slut. Det är nämligen det enda sättet att lyssna på den; från början till slut.
----------
En av Colin Meloys stora inspirationskällor har alltid varit den brittiska folksångerskan Anne Briggs. Briggs lade grunden för hela den kvinnliga stilen inom folkscenen i Storbritannien och megastjärnor som Linda Thompson, Sandy Denny (världens bästa sångerska?), Jacqui McShee, June Tabor och Maddy Prior har mycket, om inte till och med allt, att tacka Anne Briggs för. Bisarrt nog stod inte Anne Briggs ut med sin egen röst, och 1971, endast 27 år gammal, lade hon sin musikkarriär på hyllan för att till dags dato ännu inte tagit upp den. Detta har gjort Anne Briggs till en mytisk person inom genren. "The Pond and the Steam" från Fotheringays enda skiva (självbetitlad, 1970), skriven av Sandy Denny, är en fin hyllning till Anne Briggs. Och en av de finaste låtarna i genren, Richard Thompsons "Beeswing" från 1994 års "Mirror Blue", sägs handla om Anne Briggs. En av de vackraste och sorgligaste kärlekssånger jag hört. Och ständigt återkommer till.
Kan du din british-folk, så vet du att Anne Briggs debuterade 1964 med en ep som heter... Just det, "The Hazards of Love".
fredag 3 juli 2009
The King of Pop är död!
Den 25e juni dog popgeniet Sky Saxon, ledaren av ett av jordens coolaste band; The Seeds. Synd.
Dagens citat är signerat Morrissey
Från den helt fantastiska "I´m OK by My Self"
"I don´t need you
or your homespun philosophy"
"I don´t need you
or your homespun philosophy"
Flytväst?
Idag är det 40 år sedan Brian Jones drunknade i sin pool.
Och 38 år sedan Jim Morrison lade ner verksamheten, i ett badkar i Paris.
Och 38 år sedan Jim Morrison lade ner verksamheten, i ett badkar i Paris.
Ett unikt moment
Det är inte ofta som världens bästa låt råkar sammanfalla med världens bästa video. Man skulle till och med kunna säga att det bara kan ske en gång, att detta är ett unikt moment.
Eller hur?
Eller hur?
onsdag 1 juli 2009
Dagens citat är signerat Morrissey
"There´s so much
Destruction in the world
And all yo can do is
Complain about me"
Destruction in the world
And all yo can do is
Complain about me"
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)