Black Sabbath? Fairport Convention?

Nej, inte riktigt. The Decemberists däremot. Colin Meloys ambitioner när han startade The Decemberists var att ha ett band som lät som den prefekta blandingen mellan Fairport Convention och Black Sabbath.

Det, mina vänner, kan få vilken kontorist som helst att kapitulera!

The Decemberists är inte bara en papperskonstruktion mellan metal-pionjärerna och folkrock-pionjärerna. The Decemberists är ett av sena 00-talets mest intressanta, våghalsiga och bästa band.

Det kan vara så att du just nu tittar på en bild av konvolutet till 2009 års bästa skiva; The Decemberists smått fantastiska "The Hazards of Love".



Och klickar du på "play" så kommer du att få höra "The Wanting Comes in Waves/Repaid". Inte illa.

Det tog mig ett gäng genomlyssningar innan jag fattade storheten. Efter första genomlyssningen var jag direkt negativt inställd. Precis som jag var 2006 då "The Crane Wife" släpptes. Och 2005 när jag skulle ge mig på sjöfararalbumet "Picaresque". Två skivor som jag idag förmodligen skulle placera i facket "moderna klassiker".

På årets "The Hazards of Love" har Capt Colin Meloy och hans besättning vidareutveckat ett redan välutvecklat band. "The Hazards..." är inget annat än en rockopera uppdelad i 17 små stycken. Skivan är allt, delarna är (nästan) meningslösa. Var för sig blir de lite lätt obegripliga och det är bara låtar som "The Rake´s Song" eller "The Wanting Comes in Waves/Repaid" som står någorlunda på egna ben "The Hazards..." (verkar) handla om det unga paret William och Margaret, en ungmö/skogsdrottning (eller en fiktiv Anne Briggs?), en trollskog, en mörk kraft som tar livet av folk. Ja, fan vet egentligen vad det är frågan om. Men bra är det. Kanske det bästa inom British-folk-indien som kommer att göras i år. Och då kan det ju te sig lite originellt att The Decemberists är från Portland, Oregon.

Men bra är det som sagt. Från början till slut. Det är nämligen det enda sättet att lyssna på den; från början till slut.

----------

En av Colin Meloys stora inspirationskällor har alltid varit den brittiska folksångerskan Anne Briggs. Briggs lade grunden för hela den kvinnliga stilen inom folkscenen i Storbritannien och megastjärnor som Linda Thompson, Sandy Denny (världens bästa sångerska?), Jacqui McShee, June Tabor och Maddy Prior har mycket, om inte till och med allt, att tacka Anne Briggs för. Bisarrt nog stod inte Anne Briggs ut med sin egen röst, och 1971, endast 27 år gammal, lade hon sin musikkarriär på hyllan för att till dags dato ännu inte tagit upp den. Detta har gjort Anne Briggs till en mytisk person inom genren. "The Pond and the Steam" från Fotheringays enda skiva (självbetitlad, 1970), skriven av Sandy Denny, är en fin hyllning till Anne Briggs. Och en av de finaste låtarna i genren, Richard Thompsons "Beeswing" från 1994 års "Mirror Blue", sägs handla om Anne Briggs. En av de vackraste och sorgligaste kärlekssånger jag hört. Och ständigt återkommer till.



Kan du din british-folk, så vet du att Anne Briggs debuterade 1964 med en ep som heter... Just det, "The Hazards of Love".