onsdag 30 december 2009
BÄST 2009!
Och på delad förstaplats - två gamla rävar!
Morrissey - Years of Refusal
Yoko Ono Plastic Ono Band - Between My and My Head
Morrissey - Years of Refusal
Yoko Ono Plastic Ono Band - Between My and My Head
onsdag 23 december 2009
måndag 21 december 2009
Bäst -09 (VI)
5)Arctic Monkeys - Humbug
6)Soap & Skin - Lovetune for Vacuum
7)The Low Anthem - Oh My God, Charlie Darwin
6)Soap & Skin - Lovetune for Vacuum
7)The Low Anthem - Oh My God, Charlie Darwin
fredag 18 december 2009
The Human Riff
Idag säger vi grattis på (I get my kicks on Route) 66-årsdagen till Keith "Keef" Richards.
Bäst -09 (V)
8) Florence & the Machine - Lungs
9) White Lies - To Loose My Life
10) Alela Diane - To Be Still
9) White Lies - To Loose My Life
10) Alela Diane - To Be Still
onsdag 16 december 2009
måndag 14 december 2009
Bäst -09 (III)
14) Volcano Choir - Unmap
15) Deerhunter - Rainwater Cassette Exchange
16) Magnolia Electric Co. - Josephine
15) Deerhunter - Rainwater Cassette Exchange
16) Magnolia Electric Co. - Josephine
fredag 11 december 2009
Bäst -09 (II)
17) Local Natives - Gorilla Manor
18) Lightning Dust - Infinite Light
19) Atlas Sound - Logos
18) Lightning Dust - Infinite Light
19) Atlas Sound - Logos
torsdag 10 december 2009
Bäst -09 (I)
20) La Roux - s/t
21)Bombay Bicycle Club - I Had the Blues but I Shook the Loose
22) PJ Harvey & John Parish - A Woman A Man Walked By
21)Bombay Bicycle Club - I Had the Blues but I Shook the Loose
22) PJ Harvey & John Parish - A Woman A Man Walked By
onsdag 9 december 2009
måndag 7 december 2009
fredag 4 december 2009
2009, del 1
Har det kommit några bra skivor i år? Ja, några stycken har det väl blivit. Om du skulle använt 2009 till att lyssna på en skiva per vecka, så hade det kanske sett ut på följande vis:
De "sista" 32 kommer här, helt osorterat, och lite senare kommer en 20-bästa lista för 2009. Håll till godo, och låt Spotify glöda (allt finns inte där, dock).
Mount Eeire – Wind´s Poem
Six Organs of Admittance – Luminous Night
Cass McCombs – Catacombs
Dan Michaelson & the Coastguards – Saltwater
Wilco – Wilco (the Album)
William Elliott Whitmore – Animals in the Dark
Sunn O))) – Monoliths & Dimensions
Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix
Great Lake Swimmers – Lost Channels
The Handsome Family – Honey Moon
Yeah Yeah Yeahs – It´s Blitz!
Makthaverskan - s/t
Handsome Furs – Face Control
Real Estate - s/t
Wooden Sky - If I Don´t Come Home, You´ll Know I´m Gone
John Frusciante – The Empyrian
Memory Tapes - Something in Construction
Oneida – Rated O
Devendra Banhart - What Will We Be
The XX – XX
Pink Mountaintops – Outside Love
Alex Delivery – Star Destroyer
Monsters of Folk – s/t
Sunset Rubdown – Dragonslayer
Mumford & Sons - Sigh No More. Fruktansvärt bra. Jag kommer snart ångra att inte denna hamnade på top-20-listan.
Pains of Being Pure at Heart – s/t
Aidan Moffat & the Best Of´s – How to get to Heaven from Scotland
Grand Archives – Keep in Mind Frankenstein
Noah & the Whale – The First Days of Spring
Kris Kristofferson – Closer to the Bone
Kings of Convenience – Declaration of Dependence
Neon Indian – Psychic Chasms
The Big Pink – A Brief History of Love
Girls – Album. Lust for Life är världens bästa poplåt som vi hört 1000 gånger förrut!
J Tillman - Year in the Kingdom
(OK, det blev 35, inte 32. Men se det som en möjlighet)
De "sista" 32 kommer här, helt osorterat, och lite senare kommer en 20-bästa lista för 2009. Håll till godo, och låt Spotify glöda (allt finns inte där, dock).
Mount Eeire – Wind´s Poem
Six Organs of Admittance – Luminous Night
Cass McCombs – Catacombs
Dan Michaelson & the Coastguards – Saltwater
Wilco – Wilco (the Album)
William Elliott Whitmore – Animals in the Dark
Sunn O))) – Monoliths & Dimensions
Phoenix – Wolfgang Amadeus Phoenix
Great Lake Swimmers – Lost Channels
The Handsome Family – Honey Moon
Yeah Yeah Yeahs – It´s Blitz!
Makthaverskan - s/t
Handsome Furs – Face Control
Real Estate - s/t
Wooden Sky - If I Don´t Come Home, You´ll Know I´m Gone
John Frusciante – The Empyrian
Memory Tapes - Something in Construction
Oneida – Rated O
Devendra Banhart - What Will We Be
The XX – XX
Pink Mountaintops – Outside Love
Alex Delivery – Star Destroyer
Monsters of Folk – s/t
Sunset Rubdown – Dragonslayer
Mumford & Sons - Sigh No More. Fruktansvärt bra. Jag kommer snart ångra att inte denna hamnade på top-20-listan.
Pains of Being Pure at Heart – s/t
Aidan Moffat & the Best Of´s – How to get to Heaven from Scotland
Grand Archives – Keep in Mind Frankenstein
Noah & the Whale – The First Days of Spring
Kris Kristofferson – Closer to the Bone
Kings of Convenience – Declaration of Dependence
Neon Indian – Psychic Chasms
The Big Pink – A Brief History of Love
Girls – Album. Lust for Life är världens bästa poplåt som vi hört 1000 gånger förrut!
J Tillman - Year in the Kingdom
(OK, det blev 35, inte 32. Men se det som en möjlighet)
onsdag 2 december 2009
Dagens andra citat är signerat Morrissey (2004)
"I’d rather eat my own testicles than re-form The Smiths."
Dagens citat är signerat Ozzy Osbourne (1984)
"There’s nothing I wouldn’t do if it’s a laugh.
Except listen to the Smiths."
Except listen to the Smiths."
tisdag 1 december 2009
Pistols
Idag är det 23 år sedan ett relativt okänt Sex Pistols framträdde i "Today Show" i engelsk TV. Ett program som gick någon gång när eftermiddagen blev kväll, typ Café Norrköping.
Egentligen skulle Queen har varit med, men Freddie Mercury hade fått en tandläkartid (NO SHIT!) och de var tvungna att ställa in.
Programledaren Bill Grundy bad Pistols att säga något otrevligt i direktsändning och Steve Jones fick ur sig "You dirty bastard...you dirty fucker...what a fucking rotter!".
Grundy dog av en hjärtattack 1993. Oklart om det är en försenad reaktion på Steve Jones uttalande.
Egentligen skulle Queen har varit med, men Freddie Mercury hade fått en tandläkartid (NO SHIT!) och de var tvungna att ställa in.
Programledaren Bill Grundy bad Pistols att säga något otrevligt i direktsändning och Steve Jones fick ur sig "You dirty bastard...you dirty fucker...what a fucking rotter!".
Grundy dog av en hjärtattack 1993. Oklart om det är en försenad reaktion på Steve Jones uttalande.
Pjär
Idag, den 1 december, skulle Pierre Isacsson fyllt 62 år. Pierre var unik så till vida att han i sitt schlagerbidrag, "Då går jag ner i min källare", avslutar med en tonartssänkning. Starkt.
Pierre jobbade under 90-talet som underhållare på M/S Estonia och var en av alla som omkom när färjan förliste i slutet av september 1994.
Pierre jobbade under 90-talet som underhållare på M/S Estonia och var en av alla som omkom när färjan förliste i slutet av september 1994.
Skivor 2009 hade klarat sig utan
OK, det är förste december, och tomten polerar sina renar för att i tid kunna leverera innehållet i alla listor.
Här kommer min första för 2009:
Skivor 2009 hade klarat sig utan:
Bob Dylan – Together Through Life. Tråååkig gubbe!
Bob Dylan – Christmas in the Heart. Är han helt sjuk i huvudet?
Phosphorescent – To Willie. Upp som en sol, ned som en pannkaka? 2007 års ”Pride” är redan en alt folk-klassiker. Men hans Willie Nelson-hyllning… Nja.
Animal Collective – Merriweather Post Pavillion. Ta bort dom!
Jayhawks – Music from the North Country; the Jayhaks Anthology. Alla skivor med Jayhawks är bra. Och då blir det bara frustrerande med en 20-spårssamling, där det blir lättare att sitta och fundera på vilka låtar som inte är med.
David Sylvian – Manafon. Även solen har fläckar.
Elvis Costello - Secret, Profane & Sugarcane. Å andra sidan är det ju ingen som har sagt att en programledare i TV också måste kunna göra bra skivor.
Mando Diao - Give Me Fire. Dom tror att dom är coola, va?
Van Morrison - Astral Weeks Live at the Hollywood Bowl. En av världens bästa skivor. Men här går det baklänges.
Neil Young - Fork in the Road. Neil, du glömde skirva låtar. Fundera på det till nästa skiva, kanske kan det vara något?
Julian Casablancas - Phrases for the Young. Eller kjesarens nya kläder, kanske hade passat bättre som titel.
Här kommer min första för 2009:
Skivor 2009 hade klarat sig utan:
Bob Dylan – Together Through Life. Tråååkig gubbe!
Bob Dylan – Christmas in the Heart. Är han helt sjuk i huvudet?
Phosphorescent – To Willie. Upp som en sol, ned som en pannkaka? 2007 års ”Pride” är redan en alt folk-klassiker. Men hans Willie Nelson-hyllning… Nja.
Animal Collective – Merriweather Post Pavillion. Ta bort dom!
Jayhawks – Music from the North Country; the Jayhaks Anthology. Alla skivor med Jayhawks är bra. Och då blir det bara frustrerande med en 20-spårssamling, där det blir lättare att sitta och fundera på vilka låtar som inte är med.
David Sylvian – Manafon. Även solen har fläckar.
Elvis Costello - Secret, Profane & Sugarcane. Å andra sidan är det ju ingen som har sagt att en programledare i TV också måste kunna göra bra skivor.
Mando Diao - Give Me Fire. Dom tror att dom är coola, va?
Van Morrison - Astral Weeks Live at the Hollywood Bowl. En av världens bästa skivor. Men här går det baklänges.
Neil Young - Fork in the Road. Neil, du glömde skirva låtar. Fundera på det till nästa skiva, kanske kan det vara något?
Julian Casablancas - Phrases for the Young. Eller kjesarens nya kläder, kanske hade passat bättre som titel.
fredag 27 november 2009
Neo-hippies
Jag var med frun och tittade på Brightblack Morning Light på Mejeriet i Lund för ett par dagar sedan. Neo-hippies de luxe. De började spela tillsammans inför ett gig för att rädda skogen och stödja den lokala organisationen Alabama Green Party, hemma i Gulf Shores, Alabama. Det kom 15 personer. Ganska snart upptäckte dock självaste Will Oldham duon, och lyckan var gjord då de bjöds in för att kompa honom på hans kommande turné.
Live är de en kvartet och visst, de är ju jävligt coola i sin förmåga att driva wyrd-folkscenen framåt, än mer som ett liveband än på skiva. Beväpnade med ett Fender Rhodes, gör att de blir svängigare än många andra i genren som ofta bara nyttjar sig av akustisk gitarr/banjo/mandolin. Med tjugominuterslåtar där variationen är minimal låter det nästan lite förståndshandikappat... funkigt. Och live för de tankarna till Fursaxa mer än, låt säga, Espers. Och visst hör man att de gamla barndomsvännerna har lämnat den californiska superstaden bakom sig och flyttat ut till skogen där de bor i tält. Det låter skog och troll. Och lite indianmockasin.
Men det finns ett litet bekymmer... Nathan Shineywater har en svag röst. Det är ju ingen nyhet, det har vi fått veta från de båda mycket fina skivorna "Brightblack Morning Light" (2006) och "Motion to Rejoin" (2008). Detta mummlande och viskande har han gjort till en grej och det funkar fint på skiva. Men live blir det för svagt. Ja, extremt svagt, och då tappar föreställningen en smula tycker jag.
Plus för snygga elgitarrer, ett lysande Rhodes-plinkande, djurhudarna på scen och Rachael Hughes slappa och samtidigt distinkta trumspel.
Live är de en kvartet och visst, de är ju jävligt coola i sin förmåga att driva wyrd-folkscenen framåt, än mer som ett liveband än på skiva. Beväpnade med ett Fender Rhodes, gör att de blir svängigare än många andra i genren som ofta bara nyttjar sig av akustisk gitarr/banjo/mandolin. Med tjugominuterslåtar där variationen är minimal låter det nästan lite förståndshandikappat... funkigt. Och live för de tankarna till Fursaxa mer än, låt säga, Espers. Och visst hör man att de gamla barndomsvännerna har lämnat den californiska superstaden bakom sig och flyttat ut till skogen där de bor i tält. Det låter skog och troll. Och lite indianmockasin.
Men det finns ett litet bekymmer... Nathan Shineywater har en svag röst. Det är ju ingen nyhet, det har vi fått veta från de båda mycket fina skivorna "Brightblack Morning Light" (2006) och "Motion to Rejoin" (2008). Detta mummlande och viskande har han gjort till en grej och det funkar fint på skiva. Men live blir det för svagt. Ja, extremt svagt, och då tappar föreställningen en smula tycker jag.
Plus för snygga elgitarrer, ett lysande Rhodes-plinkande, djurhudarna på scen och Rachael Hughes slappa och samtidigt distinkta trumspel.
tisdag 24 november 2009
24 november
Idag skriver vi den 24e november. Och precis som 24e i alla månader, så är det den suraste dagen på månaden. Dagen innan lön.
Men trots detta kan det ju vara en händelserik dag.
1941
Idag är det 68 år sedan två, vi får väl kalla dem doldisar, föddes.
Den mest lyckade av dem är Donald "Duck" Dunn, basist i Booker T & the MG´s, som på något vis är bandens band. En mer glödande och tight kombo får man leta efter. Och det faktum att de efterfrågats som kompband åt Issac Hayes, Bob Dylan och Neil Young, ger kanske en viss legitimitet åt begreppet "bandens band"? Coolt är också att de var så tidigt ute, i skiftet 50/60-tal, med att vara ett "blandband" bestående av svarta och vita musiker som spelade på lika villkor. Begreppet "racemusic" användes fortfarande i USA om svart musik. "Duck" har sedan också ingått i det, ur strikt musikalisk synvinkel, halvseriösa bandet The Blues Brothers (där även hans gamla parhäst, MG´s gitarrist Steve Cropper var med).
En som inte var fullt så lyckad, ur kommersiell synvinkel, men som likväl föddes den 24 november 1941, är en engelsk gosse som föddes i Madras, Indien och kom att lyssna till namnet Peter. Trots sin ringa framgång är han en av världens mest kända personer och om jag skulle kallat honom för LOSER, så är jag sannerligen inte den första. Men någon loser är han inte. Däremot har han haft en jävla otur.
Peter växte upp i Liverpool och hans morsa, Mona, var en ungdomlig moder. Hon köpte sin son ett batteri, eller trumset som man säger nu för tiden. Hon såg också till att Pete och hans kompisar hade någonstans att öva och hon startade klubben Casbah, där sonen och hans orkester, som kallade sig The Beatles, kunde uppträda. Hur som helst så fick Pete sparken från Beatles den 19 augusti 1962 och ersattes av trummisen i Rory Storm & the Hurricanes, Richard Starkey. Han erbjöds genast nytt jobb - som trummis i Rory Storm & the Hurricanes. Men sa "tack, men nej tack". Resten är historia. Vid ett intrevjutillfälle för 10 år sedan, där en publik fick ställa frågor till Pete Best, uppstod följande Q&A, som jag tycker verkar sammanfatta händelserna ganska bra:
Q: Were you ever told the reasons for your sacking?
A: No, but let's look at the theories. I can’t accept the drumming theory as when we came back from Germany, other groups copied my style using the loud bass drum. Also, Bert Kaempfert was quite happy with my drumming when we recorded in Germany. As for Ringo being a better drummer, well, he was replaced on "Love Me Do" as well wasn’t he? The hairstyle? That’s all rubbish, it was never even discussed. Jealousy? I was aware of the Pete Best fans but there were plenty of Paul fans too. As long as the group got the attention I was happy. Personality? I took part in all the crazy stunts and drinking. I was a Beatle. A rumour around the Cavern was that it was because I turned down Brian Epstein’s advances but I don’t believe that. Unreliable? I missed four shows in over two years so if that makes me unreliable…….
At the end of the day two people still alive know the reason. We may all read about it in the newspapers next year or we may never know.
--------------------
1991
Idag för 18 år sedan, alltså på "Duck" Dunns och Pete Bests 50-årsdag, dog 70-talet. Åtminstone lite.
Farrokh Bulsara, den inom popmusiken mest kände persiern av indisk påbrå som fötts i Tanzania, dör i sviterna av en lunginflammation påeldad av AIDS. The Queen is dead, boys. Freddie kastade in mickstativet för sista gången.
Paul Charles Caravello "the Fox" a.k.a. Eric Carr avled efter en tids cancersjukdom. Eric Carr ersatte Pete Criss som fick sparken från KISS 1980. Alltså en trum-Pete till som fått foten... Trots att han själv säger sig ha lämnat bandet. Det sista Eric Carr gjorde med KISS, när han var för sjuk för att spela trummor, var att sjunga duett med Paul Stanley på "God gave Rock´n Roll to You II". Kort senare mötte han just denna skapare...
--------------------
Nåväl, en klassiker
Men trots detta kan det ju vara en händelserik dag.
1941
Idag är det 68 år sedan två, vi får väl kalla dem doldisar, föddes.
Den mest lyckade av dem är Donald "Duck" Dunn, basist i Booker T & the MG´s, som på något vis är bandens band. En mer glödande och tight kombo får man leta efter. Och det faktum att de efterfrågats som kompband åt Issac Hayes, Bob Dylan och Neil Young, ger kanske en viss legitimitet åt begreppet "bandens band"? Coolt är också att de var så tidigt ute, i skiftet 50/60-tal, med att vara ett "blandband" bestående av svarta och vita musiker som spelade på lika villkor. Begreppet "racemusic" användes fortfarande i USA om svart musik. "Duck" har sedan också ingått i det, ur strikt musikalisk synvinkel, halvseriösa bandet The Blues Brothers (där även hans gamla parhäst, MG´s gitarrist Steve Cropper var med).
En som inte var fullt så lyckad, ur kommersiell synvinkel, men som likväl föddes den 24 november 1941, är en engelsk gosse som föddes i Madras, Indien och kom att lyssna till namnet Peter. Trots sin ringa framgång är han en av världens mest kända personer och om jag skulle kallat honom för LOSER, så är jag sannerligen inte den första. Men någon loser är han inte. Däremot har han haft en jävla otur.
Peter växte upp i Liverpool och hans morsa, Mona, var en ungdomlig moder. Hon köpte sin son ett batteri, eller trumset som man säger nu för tiden. Hon såg också till att Pete och hans kompisar hade någonstans att öva och hon startade klubben Casbah, där sonen och hans orkester, som kallade sig The Beatles, kunde uppträda. Hur som helst så fick Pete sparken från Beatles den 19 augusti 1962 och ersattes av trummisen i Rory Storm & the Hurricanes, Richard Starkey. Han erbjöds genast nytt jobb - som trummis i Rory Storm & the Hurricanes. Men sa "tack, men nej tack". Resten är historia. Vid ett intrevjutillfälle för 10 år sedan, där en publik fick ställa frågor till Pete Best, uppstod följande Q&A, som jag tycker verkar sammanfatta händelserna ganska bra:
Q: Were you ever told the reasons for your sacking?
A: No, but let's look at the theories. I can’t accept the drumming theory as when we came back from Germany, other groups copied my style using the loud bass drum. Also, Bert Kaempfert was quite happy with my drumming when we recorded in Germany. As for Ringo being a better drummer, well, he was replaced on "Love Me Do" as well wasn’t he? The hairstyle? That’s all rubbish, it was never even discussed. Jealousy? I was aware of the Pete Best fans but there were plenty of Paul fans too. As long as the group got the attention I was happy. Personality? I took part in all the crazy stunts and drinking. I was a Beatle. A rumour around the Cavern was that it was because I turned down Brian Epstein’s advances but I don’t believe that. Unreliable? I missed four shows in over two years so if that makes me unreliable…….
At the end of the day two people still alive know the reason. We may all read about it in the newspapers next year or we may never know.
--------------------
1991
Idag för 18 år sedan, alltså på "Duck" Dunns och Pete Bests 50-årsdag, dog 70-talet. Åtminstone lite.
Farrokh Bulsara, den inom popmusiken mest kände persiern av indisk påbrå som fötts i Tanzania, dör i sviterna av en lunginflammation påeldad av AIDS. The Queen is dead, boys. Freddie kastade in mickstativet för sista gången.
Paul Charles Caravello "the Fox" a.k.a. Eric Carr avled efter en tids cancersjukdom. Eric Carr ersatte Pete Criss som fick sparken från KISS 1980. Alltså en trum-Pete till som fått foten... Trots att han själv säger sig ha lämnat bandet. Det sista Eric Carr gjorde med KISS, när han var för sjuk för att spela trummor, var att sjunga duett med Paul Stanley på "God gave Rock´n Roll to You II". Kort senare mötte han just denna skapare...
--------------------
Nåväl, en klassiker
onsdag 18 november 2009
Och på tal om låtsaskompis...
När jag gick i Åttan så fanns det något som hette PRAO. Man tyckte att eleverna skulle lära sig lite om verkligheten och förkortningen ska utläsas Praktisk Arbetslivs Orientering.
Egentligen var det bara ett sätt för kommunen att spara pengar och för lärarna att fika vetelängd och bryggkaffe i en vecka.
Jag ville ha min PRAO förlagd till någonstans i Lund. Jag brydde mig inte speciellt mycket om var, bara jag fick åka från Det Lilla Samhället i några dagar.
Jag fick en plats på dagis i Hjärup. So Much for the City, alltså.
I Nian, när praktiken hade utökats till två veckor, och alla elever insåg att vetelängden och bryggkaffet egentligen var Pripps Blå Klass III, jordnötsbågar, John Silver utan filter och ohämmad sex mellan biologifröken Tove och den ständige vikarien och armsvettsmästaren Sten, kl 9.40 på förmiddagen på rektorsexpeditionen, då ville jag ha min praktik förlagd till Folk å Rock eller Julius Platthandel.
Det blev på EPA (nuvarande Åhléns på Stora Södergatan i Lund).
Första veckan var jag på lagret i källaren och prismärkte varor. Hela tiden. Jag stod bredvid en kille som hade en lätt utvecklingsstörning. Som tog sig i uttryck att han inte tog till något uttryck. Han var tyst. Hela tiden.
Andra veckan fick jag komma till musik- och fotoavdelningen. Himmelriket. När veckan var slut, så hade avdelningschefen fattat ett visst tycke för mig, och jag fick fritt välja två lp-skivor att ta med mig hem.
Zappas Chunga´s Revenge.
Velvet Undergrounds White Light/White Heat.
Och sedan blev det som det blev. Inom en snar framtid hade jag Velvets samlade katalog av originalskivor (som ju räknas till fyra). Den första jag ordnade efter PRAO-ersättningen var "Bananen", som ju är deras debut.
Och på så sätt kom jag i kontakt med den mest förunderliga och vackra och livsfarliga och begåvade av tyska kvinnor.
Andy Warhol var ju säkerligen en stor begåvning. Och ett bevis på det är väl att man snabbt förstår andra människors begåvning och låter dem ingå i sin egen sfär.
Velvet Underground debutspelning var en installation signerad just Warhol på en nationell konferens för den amerikanska psykologkåren. Snacka om konst.
Jag såg Nico-dokumentären NICO ICON på SVT för några år sedan. Har du inte sett den, så tycker jag att du bör göra det. Den är enastående. Just på grund av att föremålet är märkligt, märkvärdigt, fantastiskt, obehagligt och just enastående. Jag var rädd nästa hela tiden och ändå så finns det något vackert i varje sekund av filmen.
Jag har aldrig lyssnat på Nico med någon större frekvens, men hon har alltid funnits där. Det går liksom inte att ersätta henne med något annat. Ska man lyssna på Nico, så är det just Nico man lyssnar på och inte Sandy Denny, Rolling Stones eller Basement Jaxx. Och detta blev tydligt när jag igår hittade den nu två år gamla "The Frozen Bordeline: 1968-1970". Detta är inget mindre än de båda John Cale-samarbetena "The Marble Index" och "Desert Shore" som är ihopslagna och utökade med en massa extra material som aldrig känns onödigt.
På något sätt typiskt att det tog mig två år att "hitta" den. Och lika typiskt att när jag väl börjat lyssna på den så gick det inte att stänga av. Precis så som det alltid har varit alltså. Åtminstone sedan strax efter min Praktiska Arbetslivs Orientering.
Egentligen var det bara ett sätt för kommunen att spara pengar och för lärarna att fika vetelängd och bryggkaffe i en vecka.
Jag ville ha min PRAO förlagd till någonstans i Lund. Jag brydde mig inte speciellt mycket om var, bara jag fick åka från Det Lilla Samhället i några dagar.
Jag fick en plats på dagis i Hjärup. So Much for the City, alltså.
I Nian, när praktiken hade utökats till två veckor, och alla elever insåg att vetelängden och bryggkaffet egentligen var Pripps Blå Klass III, jordnötsbågar, John Silver utan filter och ohämmad sex mellan biologifröken Tove och den ständige vikarien och armsvettsmästaren Sten, kl 9.40 på förmiddagen på rektorsexpeditionen, då ville jag ha min praktik förlagd till Folk å Rock eller Julius Platthandel.
Det blev på EPA (nuvarande Åhléns på Stora Södergatan i Lund).
Första veckan var jag på lagret i källaren och prismärkte varor. Hela tiden. Jag stod bredvid en kille som hade en lätt utvecklingsstörning. Som tog sig i uttryck att han inte tog till något uttryck. Han var tyst. Hela tiden.
Andra veckan fick jag komma till musik- och fotoavdelningen. Himmelriket. När veckan var slut, så hade avdelningschefen fattat ett visst tycke för mig, och jag fick fritt välja två lp-skivor att ta med mig hem.
Zappas Chunga´s Revenge.
Velvet Undergrounds White Light/White Heat.
Och sedan blev det som det blev. Inom en snar framtid hade jag Velvets samlade katalog av originalskivor (som ju räknas till fyra). Den första jag ordnade efter PRAO-ersättningen var "Bananen", som ju är deras debut.
Och på så sätt kom jag i kontakt med den mest förunderliga och vackra och livsfarliga och begåvade av tyska kvinnor.
Andy Warhol var ju säkerligen en stor begåvning. Och ett bevis på det är väl att man snabbt förstår andra människors begåvning och låter dem ingå i sin egen sfär.
Velvet Underground debutspelning var en installation signerad just Warhol på en nationell konferens för den amerikanska psykologkåren. Snacka om konst.
Jag såg Nico-dokumentären NICO ICON på SVT för några år sedan. Har du inte sett den, så tycker jag att du bör göra det. Den är enastående. Just på grund av att föremålet är märkligt, märkvärdigt, fantastiskt, obehagligt och just enastående. Jag var rädd nästa hela tiden och ändå så finns det något vackert i varje sekund av filmen.
Jag har aldrig lyssnat på Nico med någon större frekvens, men hon har alltid funnits där. Det går liksom inte att ersätta henne med något annat. Ska man lyssna på Nico, så är det just Nico man lyssnar på och inte Sandy Denny, Rolling Stones eller Basement Jaxx. Och detta blev tydligt när jag igår hittade den nu två år gamla "The Frozen Bordeline: 1968-1970". Detta är inget mindre än de båda John Cale-samarbetena "The Marble Index" och "Desert Shore" som är ihopslagna och utökade med en massa extra material som aldrig känns onödigt.
På något sätt typiskt att det tog mig två år att "hitta" den. Och lika typiskt att när jag väl börjat lyssna på den så gick det inte att stänga av. Precis så som det alltid har varit alltså. Åtminstone sedan strax efter min Praktiska Arbetslivs Orientering.
Låtsaskompis
Hade du någon när du var liten?
En egen liten Mollgan?
Eller en miniatyr av Paul Stanley som kunde sitta i din jackficka och tyst sjunga "(BUT!.... Do you love me?)" på vintern när du var på väg till skolbussen och var tvungen och passera de stora grabbarna?
Idag är det skitlätt att ha låtsaskompisar. Alla finns ju på riktigt, men man känner dem inte. Handen på hjärtat - hur många polare har du på Facebook? Hur många har du haft en fysisk kontakt med (ja, du fattar vad jag menar...) de senaste åren? Och hur många av dina Fejsbookpolare har du ingen aning om vem de är över huvud taget?
Och sedan kan man gå vidare till bloggosfären... Där hittar man sannerligen "vänner". Eller kanske mer själsfränder. Folk som skriver roligt, bra, allvarligt eller engagerande om allt som är värt att skriva om.
Själv följer jag mest musikbloggar... Men en kille som jag brukar kolla in, har en blogg som heter memoarerna. Sannerligen underhållande.
Ett slags "låtsaskompisläsande", liksom. En dag skrev han något i stil med att "han-råkade-ta-tre-glas-vin-mitt-i-veckan-och-lyssna-på-Nico".
Min nyaste låtsaskompis är en ung österrikiska - skrämmande vacker, med betoning på skrämmande - som heter Anja Plaschg. Hon är mer känd under namnet Soap & Skin. Igår upptäckte jag att hon gjort en cover på Nicos "Janitor of Lunacy".
Så då vet vi vem Anja hade i jackficka på väg till skolan. Som sagt, med betoning på skrämmande.
En egen liten Mollgan?
Eller en miniatyr av Paul Stanley som kunde sitta i din jackficka och tyst sjunga "(BUT!.... Do you love me?)" på vintern när du var på väg till skolbussen och var tvungen och passera de stora grabbarna?
Idag är det skitlätt att ha låtsaskompisar. Alla finns ju på riktigt, men man känner dem inte. Handen på hjärtat - hur många polare har du på Facebook? Hur många har du haft en fysisk kontakt med (ja, du fattar vad jag menar...) de senaste åren? Och hur många av dina Fejsbookpolare har du ingen aning om vem de är över huvud taget?
Och sedan kan man gå vidare till bloggosfären... Där hittar man sannerligen "vänner". Eller kanske mer själsfränder. Folk som skriver roligt, bra, allvarligt eller engagerande om allt som är värt att skriva om.
Själv följer jag mest musikbloggar... Men en kille som jag brukar kolla in, har en blogg som heter memoarerna. Sannerligen underhållande.
Ett slags "låtsaskompisläsande", liksom. En dag skrev han något i stil med att "han-råkade-ta-tre-glas-vin-mitt-i-veckan-och-lyssna-på-Nico".
Min nyaste låtsaskompis är en ung österrikiska - skrämmande vacker, med betoning på skrämmande - som heter Anja Plaschg. Hon är mer känd under namnet Soap & Skin. Igår upptäckte jag att hon gjort en cover på Nicos "Janitor of Lunacy".
Så då vet vi vem Anja hade i jackficka på väg till skolan. Som sagt, med betoning på skrämmande.
Supergrupp
En supergrupp är ju per definition en grupp som vid bildandet består av redan kända medlemmar. Cream var kanske den första. Crosby, Stills, Nash (& Young) är ett annat tidigt exempel. ABBA och Emerson, Lake & Palmer är ytterligare några. Och från 80-talet känner vi Travelling Wilburys. En "unsupergroup" om du frågar mig. Beståndsdelarna (de flesta) var fantastiska och på pappret var detta en konstruktion som skulle kunnat leva upp till begreppet "a match made in heaven". Men vi vet ju alla hur det lät...
År 2009 har världen begåvats med en ny s k supergrupp; Monsters of Folk. Två delar Bright Eyes (där givetvis Conor Oberst är den ena), en del M Ward och en del Jim James. På pappret "a match made in heaven". Och det tog inte lång tid innan man nådde fram till ordet supergrupp i var och varannan recension. Det tog faktiskt inte speciellt lång tid till dess man i en recension kunde läsa att det i andra recensioner skulle stå just ordet supergrupp.
Och visst, stundtals är det riktigt jävla bra. Det mesta är faktiskt skitbra. Men jag kan ändå inte komma runt ojämnheten som (per automatik?) uppstår.
Och att inte dra paralleller till Travelling Wilburys är nästan omöjligt när man hör den direkt dåliga och löjliga "Whole Lotta Losin´".
Undrar vem fan det är av dem som skrivit den?
År 2009 har världen begåvats med en ny s k supergrupp; Monsters of Folk. Två delar Bright Eyes (där givetvis Conor Oberst är den ena), en del M Ward och en del Jim James. På pappret "a match made in heaven". Och det tog inte lång tid innan man nådde fram till ordet supergrupp i var och varannan recension. Det tog faktiskt inte speciellt lång tid till dess man i en recension kunde läsa att det i andra recensioner skulle stå just ordet supergrupp.
Och visst, stundtals är det riktigt jävla bra. Det mesta är faktiskt skitbra. Men jag kan ändå inte komma runt ojämnheten som (per automatik?) uppstår.
Och att inte dra paralleller till Travelling Wilburys är nästan omöjligt när man hör den direkt dåliga och löjliga "Whole Lotta Losin´".
Undrar vem fan det är av dem som skrivit den?
fredag 13 november 2009
Nån som hört?
Världens genom tidernas absolut fucking bästa artistnamn: Portugal, the man.
Och titeln på skivan är inte heller illa; The Satanic Satanist.
Måste ju kollas upp ögona böj. Böja(!) här:
Och titeln på skivan är inte heller illa; The Satanic Satanist.
Måste ju kollas upp ögona böj. Böja(!) här:
onsdag 11 november 2009
Juni 1977
Så jävla bra. Så oerhört beklämmande. Sista spelningen.
För tre dagar sedan blev jag äldre än Elvis.
För tre dagar sedan blev jag äldre än Elvis.
Go Jim Dandy, Go Jim Dandy!
Idag skulle, om hon levt, La Vern Baker fyllt 80 år. Denna överkvinna från Chicago, denna grundpelare i skapandet av vad som på andra halvan av 50-talet skulle komma att kallas rock´n roll.
När La Vern dog 1997 var hon fattig och musikaliskt uttjänt. Ingen brydde sig och hon begravdes i Kew Gardens i New York i en omärkt grav. Några entusiaster har dock sett till att det blivit ordning på torpet, och sedan maj 2008 har hon "en riktig" gravsten.
Go La Vern Baker, Go La Vern Baker!
När La Vern dog 1997 var hon fattig och musikaliskt uttjänt. Ingen brydde sig och hon begravdes i Kew Gardens i New York i en omärkt grav. Några entusiaster har dock sett till att det blivit ordning på torpet, och sedan maj 2008 har hon "en riktig" gravsten.
Go La Vern Baker, Go La Vern Baker!
fredag 4 september 2009
onsdag 19 augusti 2009
Snygg!
Liam Gallagher må vara en ganska tråkig artist, men som humorist är han hyfsad (dock flera mil från den oöverträffade Benny Hill).
“I suppose I do get sad, but not for too long. I just look in the mirror and go, ‘What a good-looking fuck you are.’”
“I suppose I do get sad, but not for too long. I just look in the mirror and go, ‘What a good-looking fuck you are.’”
Volume, contrast, brilliance
Fuck the Beatles. Fuck the Stones. Fuck the Beachboys. Och till och med fuck the Smiths.
Det är väl klart det krävs en indier för att gör imperiepop.
Världens bästa band!
Det är väl klart det krävs en indier för att gör imperiepop.
Världens bästa band!
tisdag 18 augusti 2009
måndag 17 augusti 2009
What we did on our holidays, del II
OK, imorgon är det dags att börja jobba igen efter två underbara veckor som ensamförälder utan resmål.
Helt OK, faktiskt.
Men när jag har varit ledig, så har jag letat efter världens bästa låt. Och frågan är om jag inte hittat den! Kolla här:
spotify:user:livet%c3%a4renr%c3%a4kmacka:playlist:70ZLqdkIvbFOPHTCA00A3X
(och hjälp gärna till att fylla på. Är det för jävla sunkigt så tar jag bort det igen. Och då kan du lägga tillbaka den. Och då tar jag bort den. Och då kan du..., ja, du fattar)
Helt OK, faktiskt.
Men när jag har varit ledig, så har jag letat efter världens bästa låt. Och frågan är om jag inte hittat den! Kolla här:
spotify:user:livet%c3%a4renr%c3%a4kmacka:playlist:70ZLqdkIvbFOPHTCA00A3X
(och hjälp gärna till att fylla på. Är det för jävla sunkigt så tar jag bort det igen. Och då kan du lägga tillbaka den. Och då tar jag bort den. Och då kan du..., ja, du fattar)
måndag 3 augusti 2009
What we did on our holidays
Jag har semester.
Låt det regna.
spotify:user:livet%c3%a4renr%c3%a4kmacka:playlist:0um29OECz7H06FKJ2G7VvB
Låt det regna.
spotify:user:livet%c3%a4renr%c3%a4kmacka:playlist:0um29OECz7H06FKJ2G7VvB
tisdag 28 juli 2009
Någon som vet var det är?
Jag var med familjen "på landet" i helgen och snubblade över den gamla, fina "Every Good Boy Deserves Favour" (1971) med Moody Blues. Det var inte igår, precis.
Väl hemma igen började jag rota runt bland mina vinyler och med darrande hand lät jag pick-upen falla ner på det gamla psychedelia/bombast-mästerverket "In Search of the Lost Chord" (1968). På något sätt är detta "den andra Sgt Pepper". Precis som Beatles, eller i vart fall McCartney och George Martin, så vände Moody Blues ut och in på alla instrument de kom över. Och kombinerade hej vilt. "In Search of the Lost Chord" är en 42 minuter lång musiktrip, som, precis som "Sgt Pepper" är förvånansvärt välgjord. Här finns mycket mer orkestertänkande än flummig hippieromantik, och det är just därför som den är så skarp i all sin luddighet.
Kolla in klippet här nedan. The Moodys kör "Legend of a Mind" 1970. Med textradrena
"Timothy Leary's dead.
No, no, no, no, He's outside looking in.
Timothy Leary's dead.
No, no, no, no, He's outside looking in.
He'll fly his astral plane,
Takes you trips around the bay,
Brings you back the same day,
Timothy Leary. Timothy Leary."
Väl hemma igen började jag rota runt bland mina vinyler och med darrande hand lät jag pick-upen falla ner på det gamla psychedelia/bombast-mästerverket "In Search of the Lost Chord" (1968). På något sätt är detta "den andra Sgt Pepper". Precis som Beatles, eller i vart fall McCartney och George Martin, så vände Moody Blues ut och in på alla instrument de kom över. Och kombinerade hej vilt. "In Search of the Lost Chord" är en 42 minuter lång musiktrip, som, precis som "Sgt Pepper" är förvånansvärt välgjord. Här finns mycket mer orkestertänkande än flummig hippieromantik, och det är just därför som den är så skarp i all sin luddighet.
Kolla in klippet här nedan. The Moodys kör "Legend of a Mind" 1970. Med textradrena
"Timothy Leary's dead.
No, no, no, no, He's outside looking in.
Timothy Leary's dead.
No, no, no, no, He's outside looking in.
He'll fly his astral plane,
Takes you trips around the bay,
Brings you back the same day,
Timothy Leary. Timothy Leary."
onsdag 22 juli 2009
Rent mjöl i påsen?
I övermorgon har filmen "Public Enemies" sverigepremiär. Den bygger på gangstern, mördaren och bankrånaren John Dillingers liv.
Och på tal om det, idag är det exakt 75 år sedan John Dillinger själv gick på bio för sista gången. Tillsammans med sin flickvän Polly Hamilton och parets gemensamma bekant, Ana Cumpañas, mer känd som den prostitureade The Lady in Red, såg de Manhattan Melodram .
FBI hade varit ute efter Dillinger i ett dryg år, eftersom karlsloken återföll i sin kriminella bana samma mikrosekund som han traskade ut ur Indiana State Prison. Tio år bakom galler var över. Men livet i frihet var farligare för John Dillinger.
Ana Cumpañas, som var av rumänsk börd, hotades av avvisning från USA för "dåligt moraliskt uppförande". Så att värva henne som lockbete var inga större problem för FBI.
John Dillinger fattade direkt att något inte stod rätt till när han klev ut från biografen och lade därför benen på ryggen. Samma rygg var några sekunder senare måltavla för fem skott från de utplacerade FBI-agenterna. Ett skott träffade nacken och gick ut strax under Dillinger högra öga. Han dog ögonblickligen.
Kolla in en annan Dillinger här nedan. Inte fullt lika kriminellt belastad. Men kanske har man inte enbart rent mjöl i påsen om man sjunger om kokain?
måndag 20 juli 2009
29
Sorry, men jag fortsätter att tjata om Lloyd Cole lite till. På mästerverket "Mainstream" (som inte är särdeles mainstream) från 1987 återfinns låten "29". Lloyd Cole, som vid tiden är 26, reflekterar över hur det är att bli gammal. Låten inleds med versen
"Life begins at 30
So I have been told
I can easily believe it
The way Im getting old"
Men Mr Cole levde vid denna tiden ett extremt riskfyllt liv! Han var musiker och han var 26 år. En kombination värre än ett skarpladdat maskingevär/gummiflotte till havs.
För kolla här! Samtliga av dessa gick hädan som 27-åringar.
Janis Joplin
Pete de Freitas från Echo & the Bunnymen (tvåa fr vänster)
Kurt Cobain
Robert Johnson
Kristen Pfaff från Hole (hon till höger)
Gary Thain från Uriah Heep (tvåa fr vänster)
Brian Jones
Pete Ham från Badfinger. Fina, fina Pete som hängde sig i sitt garage.
Ron McKernan från Grateful Dead & Warlocks (killen till höger)
Jimpan
Alan Wilson från Canned Heat (längst bak)
Chris Bell från Big Star (vänster)
David Alexander från Stooges (tvåa fr höger)
Jeremy Michael Ward från The Mars Volta.
Jim Morrison
Richey Edwards från Manics (tvåa fr vänster)
"Life begins at 30
So I have been told
I can easily believe it
The way Im getting old"
Men Mr Cole levde vid denna tiden ett extremt riskfyllt liv! Han var musiker och han var 26 år. En kombination värre än ett skarpladdat maskingevär/gummiflotte till havs.
För kolla här! Samtliga av dessa gick hädan som 27-åringar.
Janis Joplin
Pete de Freitas från Echo & the Bunnymen (tvåa fr vänster)
Kurt Cobain
Robert Johnson
Kristen Pfaff från Hole (hon till höger)
Gary Thain från Uriah Heep (tvåa fr vänster)
Brian Jones
Pete Ham från Badfinger. Fina, fina Pete som hängde sig i sitt garage.
Ron McKernan från Grateful Dead & Warlocks (killen till höger)
Jimpan
Alan Wilson från Canned Heat (längst bak)
Chris Bell från Big Star (vänster)
David Alexander från Stooges (tvåa fr höger)
Jeremy Michael Ward från The Mars Volta.
Jim Morrison
Richey Edwards från Manics (tvåa fr vänster)
fredag 17 juli 2009
Spanish weeks in my disco casino. The freedom fighters died upon the hill
Idag, för 73 år sedan, small det rejält i Madrid.
Nacionales, ledda av general Franco, understödda av Nazityskland, Portugal och det fascistiska Italien, gick till angrepp mot den demokratiskt valda regeringen. Den vänsterorienterade regeringen, bestående av Popular Front, ledda av Manuel Azaña Diaz och understödda av Sovjet och Mexico, fick sig en rejäl knäpp på näsan.
Och tre år senare var Europa "redo" för ett fullskaligt krig. Franco hade visat sina storebröder Hitler och Mussolini att "allt var möjligt". Och så gick det ju som det gick med den saken.
Nacionales, ledda av general Franco, understödda av Nazityskland, Portugal och det fascistiska Italien, gick till angrepp mot den demokratiskt valda regeringen. Den vänsterorienterade regeringen, bestående av Popular Front, ledda av Manuel Azaña Diaz och understödda av Sovjet och Mexico, fick sig en rejäl knäpp på näsan.
Och tre år senare var Europa "redo" för ett fullskaligt krig. Franco hade visat sina storebröder Hitler och Mussolini att "allt var möjligt". Och så gick det ju som det gick med den saken.
torsdag 16 juli 2009
Dagens citat är signerat Lloyd Cole (förstås)
"Why must you tell me all you secrets
When it´s Hard Enough to Love You Knowing Nothing"
When it´s Hard Enough to Love You Knowing Nothing"
Stewart och jag
Idag fyller Stewart Copeland år; 57 sådana.
Jag kom först i kontakt med Mr Copeland när jag var i 13-14-årsåldern, och föll för The Police-albumen " Outlandos d´Amore" och "Regatta de Blanc". Jag lärde mig ett nytt ord, också; polyrytmisk. Jo, det kan man ju lugnt säga.
Men har jag och Stewart Copeland något gemensamt? Inte mycket. Men vi har båda söner som heter Sven (även om min bara gör det i andranamn).
Jag kom först i kontakt med Mr Copeland när jag var i 13-14-årsåldern, och föll för The Police-albumen " Outlandos d´Amore" och "Regatta de Blanc". Jag lärde mig ett nytt ord, också; polyrytmisk. Jo, det kan man ju lugnt säga.
Men har jag och Stewart Copeland något gemensamt? Inte mycket. Men vi har båda söner som heter Sven (även om min bara gör det i andranamn).
fredag 10 juli 2009
Är du redo?
En av världens bästa låtar är "Are You Ready to Be Heartbroken?" med Lloyd Cole. Så är det, liksom.
Jag hade förmånen att få se Lloyd Cole & the Commotions på Roskildefestivalen 1986. Jag var 19 år och alltså ung, sur och snygg. Men också en hopplös romantiker som inte var torr bakom öronen. Mr Cole var då, åtminstone för mig, en föregångare i butter uppsyn, exklusiv tweed och litterärt begåvad popmusik ("read Norman Mailer, or get a new tailor"). Jag hade redan två år tidigare fallit som en genomrutten fura i en höststorm för plattan "Rattlesnakes" och väl vid scenen på Roskildefestivalen, höll jag på att kissa på mig (världens bästa grogg = 50% Tuborg Grön + 50% Lloyd Cole & the Commotions).
Jag har sedan dess sett Mr Cole ett gäng gånger, och också träffat honom privat vid ett par tillfällen. Men kanske är en romans bäst i början?
Till och från kom jag upp ur Cole-gruvan, för att 1991 falla till botten igen. Lloyd Cole gav då ut "Don´t Get Weird on Me, Baby" och hösten stod inför dörren.
Succén var med andra ord ett faktum.
När "Don´t Get Weird..." gjordes, var Lloyd Cole relativt nygift och hade precis fått sitt första barn. Och skivan kunde lika gärna fått namnet "D.I.V.O.R.C.E." Är alltså "Don´t Get Weird on Me, Baby", weird? Ja, man kan nog tycka att det är lite konstigt att en nybliven fader skriver en skilsmässoplatta. Konstigt.
Eller kanske konst? Jag vill mena det.
Skivan är, och det gäller definitivt inte alla bra skivor, konst. Att kunna gå ur sig själv och med en sådan övertygelse göra det man har förutsatt sig att göra. Att verket styr den verksamme och att inte artisten i allt för hög grad ändrar sina planer för att "man känner för det".
Skivan är rakt igenom ett mästerverk (utom fordralet, som är fult). En av mina definitiva favoriter är den molande och stentuffa diskussionen i "Half of Everything", en skiljemässolåt de luxe. Han väljer att skriva ur kvinnans perspektiv, och den inleds så här:
"You walk in my house
with her lipstick over your face
You tell me you got news for me well,
do you think I can't see straight?
Do you think I can't recognize
her perfume on your clothes
You tell me you got news for me,
well I don't need to be told".
Ett fantastiskt stycke musik/text.
Nu när mannen är aktuell igen, med den fina boxen "Cleaning Out the Ashtrays", så har passionen och romansen återvänt igen. "Don´t Get Weird on Me, Baby" är en av de mest spelade skivorna hos mig just nu. Och låtar som "Heartbroken" och "Four Flights Up" från första skivan varvas en del, de också.
Jag är fortfarande, trots att jag vare sig är ung eller snygg, en hopplös romantiker. Så nu ska jag lyssna på "Are You Ready to Be Heartbroken?".
"Well you better get ready now, baby
Are you ready to bleed, ready to bleed?"
Jag är redo.
Jag hade förmånen att få se Lloyd Cole & the Commotions på Roskildefestivalen 1986. Jag var 19 år och alltså ung, sur och snygg. Men också en hopplös romantiker som inte var torr bakom öronen. Mr Cole var då, åtminstone för mig, en föregångare i butter uppsyn, exklusiv tweed och litterärt begåvad popmusik ("read Norman Mailer, or get a new tailor"). Jag hade redan två år tidigare fallit som en genomrutten fura i en höststorm för plattan "Rattlesnakes" och väl vid scenen på Roskildefestivalen, höll jag på att kissa på mig (världens bästa grogg = 50% Tuborg Grön + 50% Lloyd Cole & the Commotions).
Jag har sedan dess sett Mr Cole ett gäng gånger, och också träffat honom privat vid ett par tillfällen. Men kanske är en romans bäst i början?
Till och från kom jag upp ur Cole-gruvan, för att 1991 falla till botten igen. Lloyd Cole gav då ut "Don´t Get Weird on Me, Baby" och hösten stod inför dörren.
Succén var med andra ord ett faktum.
När "Don´t Get Weird..." gjordes, var Lloyd Cole relativt nygift och hade precis fått sitt första barn. Och skivan kunde lika gärna fått namnet "D.I.V.O.R.C.E." Är alltså "Don´t Get Weird on Me, Baby", weird? Ja, man kan nog tycka att det är lite konstigt att en nybliven fader skriver en skilsmässoplatta. Konstigt.
Eller kanske konst? Jag vill mena det.
Skivan är, och det gäller definitivt inte alla bra skivor, konst. Att kunna gå ur sig själv och med en sådan övertygelse göra det man har förutsatt sig att göra. Att verket styr den verksamme och att inte artisten i allt för hög grad ändrar sina planer för att "man känner för det".
Skivan är rakt igenom ett mästerverk (utom fordralet, som är fult). En av mina definitiva favoriter är den molande och stentuffa diskussionen i "Half of Everything", en skiljemässolåt de luxe. Han väljer att skriva ur kvinnans perspektiv, och den inleds så här:
"You walk in my house
with her lipstick over your face
You tell me you got news for me well,
do you think I can't see straight?
Do you think I can't recognize
her perfume on your clothes
You tell me you got news for me,
well I don't need to be told".
Ett fantastiskt stycke musik/text.
Nu när mannen är aktuell igen, med den fina boxen "Cleaning Out the Ashtrays", så har passionen och romansen återvänt igen. "Don´t Get Weird on Me, Baby" är en av de mest spelade skivorna hos mig just nu. Och låtar som "Heartbroken" och "Four Flights Up" från första skivan varvas en del, de också.
Jag är fortfarande, trots att jag vare sig är ung eller snygg, en hopplös romantiker. Så nu ska jag lyssna på "Are You Ready to Be Heartbroken?".
"Well you better get ready now, baby
Are you ready to bleed, ready to bleed?"
Jag är redo.
Lee Morgan
Idag skulle Lee Morgan blivit 71 år gammal. Men precis som så många andra fina jazzmusiker, så dog Lee Morgan i unga år. Han blev endast 33 år gammal.
Hans flickvän, Helen More, hade en gång för alla fått nog. I den kalla februarinatten åkte hon från deras gemensamma lägenhet och tog sig till East Village i NYC, och till klubben The Slugs, där hon kom fram strax efter midnatt den 19e februari.
Hon kollade in sin man och hans band. Efter ett tag hade det blivit dags för en paus. Bandet behövde torka svetten och fylla på öl och heroin. Helen More gick rakt fram till Lee Morgan, tog fram en pistol ur kappfickan och sköt honom i hjärtat. Han dog omedelbart.
Lyssna på the Sidewinder. Hårt svängande kille, den där Lee.
Hans flickvän, Helen More, hade en gång för alla fått nog. I den kalla februarinatten åkte hon från deras gemensamma lägenhet och tog sig till East Village i NYC, och till klubben The Slugs, där hon kom fram strax efter midnatt den 19e februari.
Hon kollade in sin man och hans band. Efter ett tag hade det blivit dags för en paus. Bandet behövde torka svetten och fylla på öl och heroin. Helen More gick rakt fram till Lee Morgan, tog fram en pistol ur kappfickan och sköt honom i hjärtat. Han dog omedelbart.
Lyssna på the Sidewinder. Hårt svängande kille, den där Lee.
onsdag 8 juli 2009
måndag 6 juli 2009
Merle Haggard
Det sägs att Merle Haggard och Johnny Cash stod och småpratade med varandra backstage innan en gemensam konsert, någon gång i början på 80-talet.
De kommer in på den gamla "goda" tiden och börjar prata om Cashs spelning på San Quentin-fängelset. Merle säger något i stil med "det var en jävla bra spelning!". Johnny Cash tänker efter ett tag och svarar "jag kan inte minnas att du var med och spelade". Varpå Merle replikerar "jag var i publiken".
Säkert inte alls sant. Men varför inte bara ge sig hän och tro, och låta en god historia vara just god?
Kolla in när Johnny här gör en bra cover på Ewing Family Stone:
De kommer in på den gamla "goda" tiden och börjar prata om Cashs spelning på San Quentin-fängelset. Merle säger något i stil med "det var en jävla bra spelning!". Johnny Cash tänker efter ett tag och svarar "jag kan inte minnas att du var med och spelade". Varpå Merle replikerar "jag var i publiken".
Säkert inte alls sant. Men varför inte bara ge sig hän och tro, och låta en god historia vara just god?
Kolla in när Johnny här gör en bra cover på Ewing Family Stone:
Black Sabbath? Fairport Convention?
Nej, inte riktigt. The Decemberists däremot. Colin Meloys ambitioner när han startade The Decemberists var att ha ett band som lät som den prefekta blandingen mellan Fairport Convention och Black Sabbath.
Det, mina vänner, kan få vilken kontorist som helst att kapitulera!
The Decemberists är inte bara en papperskonstruktion mellan metal-pionjärerna och folkrock-pionjärerna. The Decemberists är ett av sena 00-talets mest intressanta, våghalsiga och bästa band.
Det kan vara så att du just nu tittar på en bild av konvolutet till 2009 års bästa skiva; The Decemberists smått fantastiska "The Hazards of Love".
Och klickar du på "play" så kommer du att få höra "The Wanting Comes in Waves/Repaid". Inte illa.
Det tog mig ett gäng genomlyssningar innan jag fattade storheten. Efter första genomlyssningen var jag direkt negativt inställd. Precis som jag var 2006 då "The Crane Wife" släpptes. Och 2005 när jag skulle ge mig på sjöfararalbumet "Picaresque". Två skivor som jag idag förmodligen skulle placera i facket "moderna klassiker".
På årets "The Hazards of Love" har Capt Colin Meloy och hans besättning vidareutveckat ett redan välutvecklat band. "The Hazards..." är inget annat än en rockopera uppdelad i 17 små stycken. Skivan är allt, delarna är (nästan) meningslösa. Var för sig blir de lite lätt obegripliga och det är bara låtar som "The Rake´s Song" eller "The Wanting Comes in Waves/Repaid" som står någorlunda på egna ben "The Hazards..." (verkar) handla om det unga paret William och Margaret, en ungmö/skogsdrottning (eller en fiktiv Anne Briggs?), en trollskog, en mörk kraft som tar livet av folk. Ja, fan vet egentligen vad det är frågan om. Men bra är det. Kanske det bästa inom British-folk-indien som kommer att göras i år. Och då kan det ju te sig lite originellt att The Decemberists är från Portland, Oregon.
Men bra är det som sagt. Från början till slut. Det är nämligen det enda sättet att lyssna på den; från början till slut.
----------
En av Colin Meloys stora inspirationskällor har alltid varit den brittiska folksångerskan Anne Briggs. Briggs lade grunden för hela den kvinnliga stilen inom folkscenen i Storbritannien och megastjärnor som Linda Thompson, Sandy Denny (världens bästa sångerska?), Jacqui McShee, June Tabor och Maddy Prior har mycket, om inte till och med allt, att tacka Anne Briggs för. Bisarrt nog stod inte Anne Briggs ut med sin egen röst, och 1971, endast 27 år gammal, lade hon sin musikkarriär på hyllan för att till dags dato ännu inte tagit upp den. Detta har gjort Anne Briggs till en mytisk person inom genren. "The Pond and the Steam" från Fotheringays enda skiva (självbetitlad, 1970), skriven av Sandy Denny, är en fin hyllning till Anne Briggs. Och en av de finaste låtarna i genren, Richard Thompsons "Beeswing" från 1994 års "Mirror Blue", sägs handla om Anne Briggs. En av de vackraste och sorgligaste kärlekssånger jag hört. Och ständigt återkommer till.
Kan du din british-folk, så vet du att Anne Briggs debuterade 1964 med en ep som heter... Just det, "The Hazards of Love".
Det, mina vänner, kan få vilken kontorist som helst att kapitulera!
The Decemberists är inte bara en papperskonstruktion mellan metal-pionjärerna och folkrock-pionjärerna. The Decemberists är ett av sena 00-talets mest intressanta, våghalsiga och bästa band.
Det kan vara så att du just nu tittar på en bild av konvolutet till 2009 års bästa skiva; The Decemberists smått fantastiska "The Hazards of Love".
Och klickar du på "play" så kommer du att få höra "The Wanting Comes in Waves/Repaid". Inte illa.
Det tog mig ett gäng genomlyssningar innan jag fattade storheten. Efter första genomlyssningen var jag direkt negativt inställd. Precis som jag var 2006 då "The Crane Wife" släpptes. Och 2005 när jag skulle ge mig på sjöfararalbumet "Picaresque". Två skivor som jag idag förmodligen skulle placera i facket "moderna klassiker".
På årets "The Hazards of Love" har Capt Colin Meloy och hans besättning vidareutveckat ett redan välutvecklat band. "The Hazards..." är inget annat än en rockopera uppdelad i 17 små stycken. Skivan är allt, delarna är (nästan) meningslösa. Var för sig blir de lite lätt obegripliga och det är bara låtar som "The Rake´s Song" eller "The Wanting Comes in Waves/Repaid" som står någorlunda på egna ben "The Hazards..." (verkar) handla om det unga paret William och Margaret, en ungmö/skogsdrottning (eller en fiktiv Anne Briggs?), en trollskog, en mörk kraft som tar livet av folk. Ja, fan vet egentligen vad det är frågan om. Men bra är det. Kanske det bästa inom British-folk-indien som kommer att göras i år. Och då kan det ju te sig lite originellt att The Decemberists är från Portland, Oregon.
Men bra är det som sagt. Från början till slut. Det är nämligen det enda sättet att lyssna på den; från början till slut.
----------
En av Colin Meloys stora inspirationskällor har alltid varit den brittiska folksångerskan Anne Briggs. Briggs lade grunden för hela den kvinnliga stilen inom folkscenen i Storbritannien och megastjärnor som Linda Thompson, Sandy Denny (världens bästa sångerska?), Jacqui McShee, June Tabor och Maddy Prior har mycket, om inte till och med allt, att tacka Anne Briggs för. Bisarrt nog stod inte Anne Briggs ut med sin egen röst, och 1971, endast 27 år gammal, lade hon sin musikkarriär på hyllan för att till dags dato ännu inte tagit upp den. Detta har gjort Anne Briggs till en mytisk person inom genren. "The Pond and the Steam" från Fotheringays enda skiva (självbetitlad, 1970), skriven av Sandy Denny, är en fin hyllning till Anne Briggs. Och en av de finaste låtarna i genren, Richard Thompsons "Beeswing" från 1994 års "Mirror Blue", sägs handla om Anne Briggs. En av de vackraste och sorgligaste kärlekssånger jag hört. Och ständigt återkommer till.
Kan du din british-folk, så vet du att Anne Briggs debuterade 1964 med en ep som heter... Just det, "The Hazards of Love".
fredag 3 juli 2009
The King of Pop är död!
Den 25e juni dog popgeniet Sky Saxon, ledaren av ett av jordens coolaste band; The Seeds. Synd.
Dagens citat är signerat Morrissey
Från den helt fantastiska "I´m OK by My Self"
"I don´t need you
or your homespun philosophy"
"I don´t need you
or your homespun philosophy"
Flytväst?
Idag är det 40 år sedan Brian Jones drunknade i sin pool.
Och 38 år sedan Jim Morrison lade ner verksamheten, i ett badkar i Paris.
Och 38 år sedan Jim Morrison lade ner verksamheten, i ett badkar i Paris.
Ett unikt moment
Det är inte ofta som världens bästa låt råkar sammanfalla med världens bästa video. Man skulle till och med kunna säga att det bara kan ske en gång, att detta är ett unikt moment.
Eller hur?
Eller hur?
onsdag 1 juli 2009
Dagens citat är signerat Morrissey
"There´s so much
Destruction in the world
And all yo can do is
Complain about me"
Destruction in the world
And all yo can do is
Complain about me"
torsdag 4 juni 2009
Dagens citat är signerat Graham Nash (till Joni Mitchell)
Our house
Is a very, very, very fine house
With two cats in the yard
Life used to be so hard
Now everything is easy
Cause of you
Is a very, very, very fine house
With two cats in the yard
Life used to be so hard
Now everything is easy
Cause of you
Paisley Underground
Jag är inne i en "period". Jag är alltid inne i en "period", så därför kan det kanske inte betraktas som period. En period har en början och ett slut, och mina perioder avlöser varandra och hänger oftast logiskt ihop. Men, OK då, just denna "period" träffade mig med en Mike Tysonsk kraft i mitten av 80-talet och går under namnet "paisley underground". Ett gäng band, företrädesvis från den amerikanska västkusten med en blandning av ny musik (alltså typ 1983 var den ny), 70-talets proto-punk, 60-talspsykedelia, jingel-jangel-pop och ibland ett stänk av country.
Jag hade förmånen att se Dream Syndicate, enligt mig genrens ädlaste riddare, två gånger under 1980-talet. Andra gången var på Sparta i Lund och mina vaga minnen är att det var bra. Första gången var på Smålands Nation och kanske var det 1985. Lilla, lilla Smålands var fullpackat med folk, till den grad att det enda stället att stå på och samtidigt kunna se och höra var på scenen. Så där stod jag, runt 18 år gammal, på scenen strax bredvid Karl Precoda och Steve Wynn och älskade varje tiondels sekund.
I veckan lyssnade jag, för första gången på säker 15-20 år, på "John Coltrane Stereo Blues" från 1984 års mästerverk "Medicine Show". Dess förinnan har jag dissekerat 1982 år "The Days of Wine & Roses". Frågan är om inte den är ännu bättre. Mycket skramligare och tanigare men också fylld av uppkäftighet och fantastiskt gitarrspel.
Jag älskar fortfarande varje tiondels sekund
----------
Bra paisley underground-skivor:
Dream Syndicate - The Days of Wine and Roses
Dream Syndicate - Medecine Show
Green on Red - första
Green on Red - Gas, Food, Lodging
Green on Red - Gravity Talks
Rain Parade - Emergency Third Rail Power Trip
Long Ryders - Native Sons
Thin White Rope - Exploring the Axis
Och några besläktade:
Gun Club - Miami
Gun Club - The Las Vegas Story
R.E.M. - Murmur
Beasts of Bourbon - The Axeman´s Jazz
fredag 29 maj 2009
Gränsland
Jag är besatt av platsen Storbritannien och perioden då r&b:n krockade med psykedelian. Men det är säkert du också...
tisdag 19 maj 2009
Dagens citat är signerat Tim Hardin
If you love me let me live in peace
And please understand
That the black sheep can wear the golden fleece
And hold the winning hand
And please understand
That the black sheep can wear the golden fleece
And hold the winning hand
Artisternas artist
I går kväll var jag ute och sprang en runda. Jo, det är sant. Eftersom klockan hade hunnit bli en del och skymningen pågick, så hade gatubelysningen redan tänts. När jag var nästan precis under en av lyktstolparna så slocknade den. Alla andra lyste. Men just den hade slocknat.
----------
Lennart Persson, Sveriges genom tiderna bästa musikjournalist, är död.
Jag kände inte Lennart personligen, men vi var väl strax mer än "hej-och-hur-är-läget?"
Däremot har jag genom årens gång läst spaltmeter av hans otroliga texter. Lennart var en journalist av den kalibern att han skapade artisterna. Hans kunskap och kärlek fick till följd att både min och många andras skivsamligar ser ut just som de gör.
Just nu minns jag när jag för säker 20 år sedan läste en intervju som Lennart gjort med med Nick Lowe. Efteråt kändes det som om jag kände Nick Lowe. Det skulle varit naturlig att lyfta luren och säga "Hello Nick, it´s Bjorn".
En sådan inverkan hade hans överbegåvade penna.
Jag läste någonstans någon som skrev i stil med "Om Lennart hade skrivit drink- och kokböcker, så hade vi alla varit feta alkolister."
Musiksverige har förlorat sin viktigaste, intressantaste och kunnigaste icke-musiker.
Nu blir allt tråkigare.
----------
Lennart Persson, Sveriges genom tiderna bästa musikjournalist, är död.
Jag kände inte Lennart personligen, men vi var väl strax mer än "hej-och-hur-är-läget?"
Däremot har jag genom årens gång läst spaltmeter av hans otroliga texter. Lennart var en journalist av den kalibern att han skapade artisterna. Hans kunskap och kärlek fick till följd att både min och många andras skivsamligar ser ut just som de gör.
Just nu minns jag när jag för säker 20 år sedan läste en intervju som Lennart gjort med med Nick Lowe. Efteråt kändes det som om jag kände Nick Lowe. Det skulle varit naturlig att lyfta luren och säga "Hello Nick, it´s Bjorn".
En sådan inverkan hade hans överbegåvade penna.
Jag läste någonstans någon som skrev i stil med "Om Lennart hade skrivit drink- och kokböcker, så hade vi alla varit feta alkolister."
Musiksverige har förlorat sin viktigaste, intressantaste och kunnigaste icke-musiker.
Nu blir allt tråkigare.
torsdag 14 maj 2009
Vad fan hände?
Ingen aning. Hela skiten brakade ihop. Internet - Björn Hansson, 1 - 0. Nu är jag tillbaka.
Ni slipper mig aldrig!
Och kanske var det bara bra att den gamla packade ihop. Jag publicerade en del inlägg i slutet som handlade om skiljsmässor och brustna hjärtan. Ett vackert tema att göra musik på. Men kanske gick jag lite väl djupt och personligt in i detta delikata ämne, insåg jag när några av mina vänner hörde av sig via mail och undrade hur det egentligen stod till.
Tack, det är bara bra! Jag menade aldrig att skrämmas. Men vilka vänner jag har, ni är fantastiska.
Kanske skulle jag snart skriva ett inlägg om Waterboys-låten "How Long Will I Love You?", som är en låt som spelats på mer än ett bröllop sedan den gavs ut i slutet på 80-talet.
Själv har jag varit gift i åtta månader. Den bästa tiden i mitt liv. Än så länge.
Men för att få lite kontinutet så börjar jag denna blogg som jag ofrivilligt slutade den förra:
Kick out the jams, motherfuckers!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)